Aftonbladet – 10 september 1853, sida 3

underrättat Vivian om mitt besök, ty han syntes öfverraskad att träffa mig; men han sastade kring rummet denna snabba, missnkssmma blick, hvarmed en man skuile se sig om hvilken lemnat sina papper framme och fianer att någon dagdrifvare, på hvars tillförlitlighet han för ingen del vill bygga, slagit sig ned bland de obevakade hemligheterna... Denna blick var icke smickrande; men mitt samvete var så rent, att jag lade hela klandret på den allmänna misstänksamheten i Vivians karakter. Jag har varit här åtminstone i tre timmars tid! sade jag något elakt. sTre timmar!, åter samma blick. Och detta är den värsta hemlighet jag upptäckty, och jag pekade på dessa litterära Manicheer. Ah !s sade han vårdslöst, franska romaner! — Jag undrar icke på att ni stannade qvar så länge. Jag orkar icke läsa era engelska romaner — platta och osmakliga: här finns sanning och lif. Sanning och lif!, utropade jag, och hvartenda hårstrå på mitt hufvud reste sig af förvåning — lefve då lögn och död! De behaga er icke; man skall aldrig disputera om tycke och smak.s Om förlåtelse — jag disputerar dock edra, om ni verkligen anser så afskyvärda och skändliga odjur såsom sanning och lif. För Guds skull, min bästa vän, tro aldrig att någon menniska som rättar sitt uppförande efter sådana uppoch nedvända begrepp om verlden, som Jag här finner, kommer någon hvart i England — eller hvar helst eljest utom til Old Bailey eller Norfolksön. Huru många år är ni äldre ön jag. frågade Vivian försmädligt, efter som ni behagar spela menter och undervisa mig om min okunnighet om verlden ? Viviar, det är icke år och erfarenhet som här tala, det är någonting långt visare än dessa — det är instinkten hos en mans hjerta och en gentlemans heder. Bra, bran, sade Vivian, något förvirrad,