Aftonbladet – 10 september 1853, sida 2

okändt djur, som vi befara kunna bita eller stinga oss. Ah! det har stungit eller bitet er, kapten Roland! ty ni spritter till och skiftar färg — ni undertrycker ett utrop då ni bryter sigillet — ni andas häftigt och nirodnar — och brefvet synes vara kort — men det tager tid att läsa, ty ni går igenom det gång på gång. Ni viker derefter i hop det — skrynklar det tillsammans — stoppar ned det i er bröstficka — och ser er omkring liksom en man gom uppvaknar från en dröm. Är det en smärtsam eller en angenäm dröm? Jag kan verkligen icke gissa, ty på denna örnfysionomi spåras hvarken smärta eller glädje, utan snarare fruktan, rörelse, förvirring. Likväl äro ögonen klara, och ett leende synes spela på denna jernläpp. Min onkel såg sig omkring, säger jag, och begärde hastigt sin käpp och sin hatt, och började derpå tillknäppa sin rock öfver det breda bröstet, ehuru dagen var tillräckligt het för att enhvar gerna skulle ha gått med blottadt bröst. Ni ämnar er väl icke ut, onkel? Jo, jo.r Men har ni ännu krafter nog? Låt mig följa er? Nej, sir; nej. Kom hit Blanche. Han tog barnet i sina armar, betraktade det uppmärksamt och kysste det. Du bar aldrig gjort mig någon sorg Blanche: säg, Gui välsigne och bevare er min far!, ,Gud välsigne och bevare niin goda, goda pappalb; sade Blanche och sammanknöppte sina små händer liksom till bön. vAck — detta skall bringa mig lycka, Blanche,, sade kaptenen gladt och nedsatte henne. Derpå tog han sin käpp af pigan, satte på sig hatten med beslutsam uppsyn och vandrade raskt sin väg; och jag såg honom från fönstret marchera gaten framåt lika glädtigt som hade han dragit åstad att belägra Badajoz. Gud bevare dig!, sade äfven jag ofcivilligt. i Pöch Blanche fattade min hand och sade på