Aftonbladet – 10 september 1853, sida 2

ämnar återvända till sin far. Det är utom all tvifvel densamma. Ack!x Hvad vet ni om öfverste Vivian eller hans son?. sade jag. xJag ber, berätta mig, jag hyser så lifligt deltagande för denne unge man.: ,Jag vet ingenting om någondera, undantagandes ryktesvis, sade min onkel. Jag hörde att öfverste Vivian, en förträfflig officer och aktningsvärd man, hade — hade (Roland stammade på rösten) — hade haf stor sorg af sin son, hvilken han, medar sonen änru var blott en gosse, hade hindra från något opassande giftermål, och hvilken lupit sin Kos och lemnat honom — man trodde att han hade farit till Amerika. Berättelsen gjorde intryck på mig för tillfällete, tillade min onkel i det han försökte att tala lugnt. Vi voro alla tysta, ty vi visste hvarför Roland var så oroad, och hvarföre öfverste Vivians. sorg hade rört honom så djupt. Gemensamhet i sorger gör oss till bröder äfven med de okände. Du sade att ham stod i begrepp att återvända till sin familj — jag är bjertligen glad deröfver!s sade deg afundande gamle soldaken artigt. Ljusen inburos nu, och två minuter sednare sutto onkel Roland och jag tätt slutna intill hvarandra, sida vid sida; och jag läste öfver hans axel, och hans finger hvilade tyst på denna strof som hade så mäktigt gripi! honom. — Jag har icke klagat — har jag väl, Herre? — och jag skall icke klaga., Tionde Delen. I Kar. Min onkels gissning beträffande Francis Viviansslägtskapsförhållanden syntes mig er bestämd upptäckt. Ingenting var sannolikare än att hos denna envisa gosse hade uppståt någon hårdnackad böjelse, som ingen fade kunde gilla, och han, derpå hindrad och re: tad, kastat sig uti verden. Denna förkla