Aftonbladet – 10 september 1853, sida 1

för regeringens åsigt. Jag förbleftigande och utsate derigenom mig ejelf för att blifva röissförstädd, ora också icke i någon hög grad. Vissa personer — och det sädana för hvilkas opinion jag byser stor aktning — bragtes att tro det jag och de hedervärda ledamöter, som tänkte lika red mig, vore angelägna att uppegga landet till krig. Krig, sir! Finnes väl nägon noz bufvudlös och liknöjd för fredens välsignelse stt vilja egga detta land till ett onödigt krig? (Hör, bör.) Men på samma gång som jag yttrar denna tanke, kan jag ej ens uttrycka den leåsnad jag kännt då jag erfsrit att den ädle lorden, konseijpresidenien (Aberdeen) vid ätskilliga tillfällen och Serestsdes förklaret, att hans politik vore en politik väsentligen baserad på freden. Jag dristar tro, sir, ett ett sädant språk icke anstär en minister eller stor statsman. En man, åt hvilken detta mäktiga lands intressen äro anförtrodda, borde ej hafva nägon snnan politik än en sädan som gagnar dessa intressen. (Hör.) Om, olyckligtvis, Englands ära och intressen ej annorlunda kunna upprätthållas än genom ett krig, då — läten oss få krig; och jag tillhör dera som tro, att ået ej firnes en man i detta land som ej skulle göra hvarje offer för att bringa det tili ett arofulit slut; men om vi deremot kunva vidmakthälla freden i förening med vår ära och våra intressen, så finnes ingen som ej ville göra samma offer, för att kunna bevara en cå stor välsignelse. Af hvad orsak hafva vi vid ingäpgen till detta hus, bland män af alla klisser och personer sf de mest olika politiska opinioner, hört den meningen, att vore den ädie lorden, deputeraden för Tiverton (Paimerston) i spetsen för styrelsen, så skulle vi aldrig blifvit bragta i dessa svårigheter (Hör, hör!). Är det emedan landet önskar krig? Nej, skkerligen icke. Det är emedan landet är Ofvertygadt att det bästa sättet att bevara freden är att antaga en på en gång fast och värdig hällning och läta verlden förnimma att England, huru mycken omsorg det än mä hysa för freden och i buru hög grad än dess materiella intressen dermed må vara förknippade, dock är beredt på kriget, om olyckligtvis det skulle påkallas för att upprätthålla lendets egua rättigheter eller sådana rättigheter som det genom traktater är förbundet att upprätthälla och på hvilka Buropas jemnvigt beror. Iugen annan hällning är värdig detta land, ty genom ett annat förfarande skulle man uppmuntra en så laglös makt som Ryssland att framställa skdana anspråk som det nyligen gjort och som oundvikligen mäste förr eller sednare ieda till krig (Hör, hör!). Den utmärkte lord Chatam hear vid ett likartadt tillfälle yttrat några ord, så profetiska, att jag anhäller här få uppläsa dem: pMylords! Jag kan ej ingå på den ädle hertigens (Welliagton?) mening, att ingenting annat än ett omedelbart anfall på detta lands ära och intressen bör göra oss berättigade att mellankomma till svagare staters understöd eller hindra en äregirig grannes företzg. När helst en sä trängbröstad och sjelfvisk politik haft öfvervigten vid vära rädslag hafra vi stärdigt fått erfara olyckliga följder: deraf. Genom att tillåta vära naturliga fiender ait undertrycka stater som mindre än vi äro i stånl att göra motstånd, hafva vi befordrat de förras tillvext i styrka; vi hafva då försummat de mest gynsamma tillfällen att med framgång qväsa dem och dock slutligen funnit oss nödsakade att antaga oss saken, i hvilken vi ej voro nog förståndiga att deltaga då, när kostnaden och faran skulle hafva burits ef andra. Jag fruktar det för mycket ligger i detta lands natur att vara blindt för faran, till dess den en gång faller öfver oss med hopad kraft (Hör, hör!). Med afseende på sjelfva hufvudfrågan, så ligger den egentligaskiljaktigheten mellan hennes msj:ts regering och mig deruti, antingen huruvida en stor princip blifvit invecklad i den förevarande frågan och huruvida Rysslands beteende är ett sammanhängande politiskt system, eller om alltsammans är en helt och hället tillfällig händelse, som kan uppgöras utan nägon mater el skada eller vinst för nägondera af de deri deltagande. Jag tillstär att enligt min ringa tanke en vigtig princip sammanhänger red frågan och att den är endast en del af en sior och öfvertänkt plan (Hör, hör!). Utan att i sista stunden vilja besvära huset med en öfrersigt af alla de omständigheter som stodo i samband med furst Menschikoffs mission — en öfversigt som den ädle lorden i afton gjort och som jag i sanning skulle blyges att göra, enär den framter ett inom diplomatien hittills västan oerhördt exempel på dubbelhet, falskhet, orättfärdighet och oförskämdhet (Hör, hör!) — tror jag nig dock i stånd att visa på hvad grund denna tanke är fotad. Hela saken kan i sig sjelf upplösas i den enkla frågan om nationaliteternas oberoende. Vi hafva erfarit mycket om eftergifterna för Frankrike och hr Lavslettes inwiger. Dessa torde hafva varit 2n god förevänning för furst Menschikofis mission; men jag lemnar derhän huru mycket iafiytande de haft på sjelfva saken. Jag kan sanningsenligt nämna att en afskrift af den firman som gjorde just de eitergifter öfver hvilka Ryssland lamenterade, lemnades af Porten till hr de Titoff nägra dagar, om icke veckor, förrän den utgafs och ett dä alldeles ingen invändning gjordes mot firmanens innehåll. Dertill böra vi väl bemärka att franska regeringen omedelbart desavouerade hr Lavalette och afsade sig hvarje utomordentligt privilegium, som ej stod tillsammans med de ryska fordringar dem firmanen kunde hafva medgifvit — visligen betraktade det säsom mera öfverensstämmande med Frankrikes sanna värdighet att heldre göra koncessioser än blottställa Europas fred genom att envist päyrka nägra toma religiösa privilegier, alltförlitet passande för tidehvarfvets anda, men hvartill det lätteligen kunde bevisas att hon haft en verklig, traktatmätsig rätt. Men lätom oss betrakta Rysslands beteende. Två eller tre handlingar af furst Menschikoff skall gifva oss nyckeln till hela dess politik, och dessa äro som vanligt, de sist kända och kommenterade. Vid sin ankomst till Konstantinopel och omedelbart efter sitt offentliga uppträdande, utmärkt genom hvarjehanda demonstrationer, beräknar e på att förolämpa Porten och egga dess kristna under; lsåter till resning, begärde furst Mensehikoff att den Ipopuläre serviska ministern, hr Garaschinin, omedelj bart mätte afskedas. Denna begäran uppfylldes utan att England derom tog minsta notis; endast den serviska senaten ingaf deremot en så kraftig och värdig lpmtest, att jag endast beklagar det icke tiden tilläter mig att här uppläsa densamma. Detta första .Isteg borde för en hvar, som är nägot hemmastadd Imed gången af Rysslands politik i östera, lemna nyckeln till hela furst Menschikoffs mission. Hr I Garaschinin, den populäre ministern, var en af de män sem bragte sig upp genom 1843 ärs häsdelser — händelser, om hvilka jag med nägon kännedom kan yttra mig, emedan jag sjelf icke var alldeles främmande derför. (Hör, hör.) Huset torde päminna sig att vid den tiden prins Michael, son af Milosh, fördrefs från Servien genom en folkresning, och att den regerande prinsen, Cara-Georg, upphöjdes till hans lefterträdare. Detta utgick från en nationel rörelse I mot utländskt inflytande, serdeles mot Ryssland, som helt och hället beherrskade Michael och hans familj. Ryska regeringen yrkade rättighet att intervenera i Servien, hvartill det enligt min ringa tanka alldeles icke hade nägon traktatsenligt rätt, men hvari det dock lolyekligtvis understöddes af engelska regeringen. Ryssland påyrkade hos Porten annullerandet af den serviska folkresningens resultat samt alias deras fördrifvande frän Servien, som deltagit deri. Den nu varande konseljpresidenten (Aberdeen), då sekretera:e för utrikesdepartementet, afgaf vid detta tilliälle en förklaring, den jag alltid betraktat som en uppoch nedvänning af folkrätten, och hvarigenom den mäktigaste viljan skulle blifva Europas lag. Han förklarade att Ryssland hwda rättighet att sjelf tyda sina egna traktater. Kort derefter, nästan i dag 10 är sedan, bhöll-den ädle lorden, deputeraden för Tiverton (Palmerston) härstädes ett välbekant tal,