Innan den orientaliska krisen med alla dess notvexlingar, interpellationer och tidningsariklar för denna gång ätminstone gär till hvila, hafva vi ansett oss böra meddela vårs läsare ett dokument som kastar ett särdeles klart ljus öfver denna tvist och de förhållanden som ytterst ligga till grund för densamma. Det är Layards tal i engelska underhuset den 16 sistlidne Augusti, i anledning af lord J. Russells samma dag meddelade officiella förklaring i frågan. Det var vid samma tillfälle som lord Paimersion gaf det dräpande svaret åt Cobden, då denne i fredens och handelns intresse sökte bevisa att England borde lemna Turkiet åt sitt öde. Hr Layard berör i slutet af sin framställning äfven Sveriges, Danmarks och de mindre europeiska staternas ställning till Ryssland och har derigenom ett förökadt intresse för oss nordboer, ehuru de slutsatser till hvilka han kommer visserligen ej äro alltför smickrande för dessa staters nationalstolthet. Sedan lord J. Russel uti ett längre föredrag, som hufvudsakligen gick ut på att befästa förhoppningarne om fredens bibehållande, redogjort för gången af de dittills förda underhandlingarne, uppsteg Layard och yttrade sig på följande sätt: Jag hoppas huset skall bevilja mig sarma öfverse emde, som vid likartade tillfällen alltid beviljats de medlemmar hvilka här uppträda, särdeles som jag äm. nar yttra nägra ord i ett ämne, hvilket djupt intresserar mig. Den ädle lorden, deputeraden för London (lord Rus sel) började sitt tal med det pistäendet, att enär re geringens utrikespolitik icke blifvit anfallen, ban ick hade nägot att säga till dess försvar. Detta är gan