Aftonbladet – 9 september 1853, sida 3

Ett samtal om biommor. Af Henry Waard Beecher. (Foris. från gärdagsbi.) Vi tycka om att föreställa oss att en blomma jär den fireningspunkt der de sinnliga tingen: vidröra de andliga; den är en kännande växtsjäl. Vi känna dragningskraft till den; vi behandla den som ett oskyldigt barn. En ensam stjelk eller rot visar inga tecken till lif; .men-eit -blad-skjuter fram, och lifvet är vaknoadt. Några blad äro lika sköna som blommor, och hafva i sina rörelser ett behag som blomkronanp sällan eger. Men blommorna hafva. flera lynnen; nägra äro. tankfulla och benägna för misstroende; nägra se dystra ut; andra äro öppna, hede-liga dch fryntliga som sol-och stockrosen.Vi känna dem som skratta, som kokettera, som nicka och dansa. Ingen känslofull menniska talar på samma sätt om en blomma. som hon talar om en sten, en svamp, en insekt. Vi meddela oss med blommor; vi gå till dem om vi äro glada eller sorgsna ; men för en groda, eller en måsk draga vi oss tillbaka; som om verkligt lif icke vore hälften så verkligt som inbilladt lif. Hvilken skada att de icke kunna yttra rågot ljud! En sjungande törnros, en hviskande nattviol, en talande caprifolieranka! Hvilka sällsynta och utsökta underverk skulle icke dessa vara. Då vi höra melodiska ljud — vinden i trädtopparne, bullret af en bäck som störtar sig i en djup, löfbetäckt häla — fägelns säng isynnerhet under natten ; barns röster, dä vi i skymningen genomresa:en by, aflägsen frän värt hem och erinrande om det; eller en flöjt hörd ur skogen, ett silfverljud sökande sig vag mellan försilfrade löf i den mänljusa qvällen; eller det låga samtslandet af utvalda vänner, sittande vid elden i ert rum under det ni är convalescent; dä vi tänka på alla dessa saker äro vi benägna att tro, att ingen ting är fullkomligt som saknar ljudets gåfva. Men vi byta om åsigt, då vi förtroligt slä oss ned ibland blommor; de äro alltid tysta. Ljud har!ingenting med dem att skaffa. De tala till er, men det är som om ögonen talade genom vibrationer af ljuset och icke af luiten. Det förhåller sig med blommor på samma sätt som med vänner. Mänga äro afhällna, men få mycket afhällna. Vilda caprifolier i skogen, lagerbusken i sin verkligen kungliga blomsterprakt, synes er ganska skön, men det är färg och form endast. De äro främlingar för dig. Du här inga häågkomster fästade vid dem. De äterkalla ingenting ur det förflutna, de hänvisa på ingenting kommande. Annorlunda är; det med nyponbusken. Den är din vän, törnrosbuskens landtliga kusin, Och törnrosbusken sjelf. Den är den minnesrikaste af växters Den är din kamrat, du-har vårdat den; den sammanhänger med historien om ditt barndomslif; Sä väl den hvita törnros busken som växte i hörnet vid trappan, som den röda hvilken strödde sina blommor på gärdens gräsmatta, var en bland de första saker som fängslade ditt öga som barn. Du kan icke tala om din barndom utan att de återkomma för ditt minne. Du kommier ocksä ihåg hur din mor tyckte om dem, Då du gick till kyrkan afplockade hon en knopp och gaf dig: Du bar den emedan du. var stolt att göra som hon gjorde. Och du minns huru: under gudstjenstens lopp hennes rosor nedföllo värdslösade i hennes knä, och huru du i hemlighet uppsamlade den ena efter den sandra och huru hon sökte efter dem på golfret eller under sin näsduk och upptäckande den illa dolda förnöjelsen i ditt. ansigte, smälog med. en sä kärleksfull blick, att en törnros alltid sedan erinrade dig-om en moders leende. Handrosen och lukttörnety som omjaftnarne fyller luften med vällukt (en blomsternäktergal, hvars säng är parfym) bhelsa dig ocksä-som dyra och förtregna vänner; Du är nästan färdig att stiga ur ditt äkdon, för att etterfräga deras helsa och erbjuda dig att medföra budskap till deras bekantskaper i staden. Ingen blomma kan vara så besynnerlig eller så ny att icke en viss förtrolighet snart uppstär mellan er. Du plockar blommor under din morgonpromenad och slår dig ner vid nägon skuggig strömbädd att göra deras bekantskap ; du ordnar dem, du utforskarderas behag; du pjuter af deras lukt; du bildar slutligen en grupp af dem på gräsmattan och finner du, när du öfverser ditt verk, att färgerna här och der icke smälta tillsammans, gär du att söka nya exemplar att fylla graderna mellan tvänne kontraster. Under. tiden öfverraskas du af åtskilliga erinringar och analogier,. Denna blomma liknar en af dina vänner; den här påminner dig om borstnejlikan och borstnejlikan erinrar dig alltid om nägon trädgärd eller gärd, dit hon företrädesvis hörde och den der bar ett visst besynnerligt tycke af vissa sällskapsvanor; och så genomströfvar din sysselsatta uppmärksamhet tusen olika former af föreställningar, minnen eller förhoppningar. Likväl äro dessa blommor dig minvdre kära än de som växa i din egen trädgård. Du har icke planterat dem, du har icke skyddat dem för blästen. Da har icke vattnat dem eller bortplockat maskar och insekter från dem, och icke seit dem på samma plats är efter är, barn af din omsorg och kärlek. Hos sädana växter är ett konstgjordt lif, ett ssllskaps behag och en förtrolighet som ingen vild blomma kan ega. Det är eit stort ämne till tacksamhet att denna den skönaste af försynens. gäfvor, är gifven i sädant öfverflöd,... Blommor. kunna. icke monopoliserås, Den fattige kan hafva dem så väl som den rike. Det fordras icke för att älska och uppskätta dem den