Aftonbladet – 8 september 1853, sida 3

och natt; allt detta-utan förvirring, utan oordning, utan brask och skryt; allt detta jemnt, enkelt, rätt fram och klart såsom man utförer ett dagligt bestyr; allt detta är lika många borgerliga bjeltebadrifter, lika mycket värda som krigets dater, lika mänga blygsamma, okända, glömda hjeltar, som värdigt stä vid sidan af de hjeltar i vapenskrud, som värt land känner så väl och öfver hvilka vi med skäl äro så stolta. På detta sätt skall den grymma, så ädelt bekämpade farsoten varå en af våra berömmelser i historien. Det synes oss som om efterverlden varit alltför skonsam mot dessa Florentinare, som begagnadas sig af sin pest, för ait förlusta sig och störta sig i alla utsväfningens ytterligheter. I miaa ögon för jena dessa lastbara excesser all möjlig skam och v:nära. mina ögon äro alla Boccaccios lättfärdiga och hänförande noveller, författade under den förfärliga pesten i Florens icke så mycket värda som en qvarts före äsningar af Broussais (denne berömde läkare höll under pågående koleraföreläsningar i Paris öfver epidemien). Boccaccios berättelser under sädana omständigheter äro i mina ögon en skamfläck för ett helt folk, De röfra från folket det enda sm kan trösta ett döende folk, värdighet i olyckan. Låt så rheto rikerns präktiga beskrifning komma efter; den förmår icke låta oss glömma stadens ständspersoners raffinerade grymhet, hvilka dricka, dansa och bekransa sig med blommor, under det allt omkring dem förgås. Paris kolera, tänker jag, skall icke få någon stor historieskritvare; men till ersättning skall den icke ha att förebrå sig hvarken kalaser eller blomster eller lättfärdiga berättelser. Hela Paris har gjort sin pligt säsom bebjertade män och goda medborgare, och vidare, om parisaren kännt fruktan, om han känt sig svag, så har han visat att han förstod att komma tillbaka från sin svaghet och frän sin fruktan, som är nägot längt bättre i olyckliga tider, än att berusa sin svaghet och bedöfva sin ängest.