Aftonbladet – 7 september 1853, sida 1

IV Kar. 4 Vi återkommo till min fars hus, och på trappan mötte vi min mor som blifvit orolig genom Rolands allvarsamma uppsyn och henneg Åustins ovanliga frånväro. Min far förde mig helt stilla till ett litet rum som min mor tagit i besittning för Blanche och sig; och i det han nu lade min hand uti den, hvilken hade ledt hans egna fjät från den steniga stigen ned i lilvets lugna dalar, sade ha till mig: Naturen gifver dig här en tröstarinnas; och vid det han yttrade detta, lemnade han rummet. OCK det var verkligen så, o min mor! I ditt okonstlade, älskaade hjerta hade näturen nedlagt tröstehs djupa källor. Vigå till män för att filosofera — till qvinnor för att finna tröst. Och dåssa tusende svagheter och bekymmer— dessa obetydligheternas skarpa sandkorn som frärbkalla sorg — allt detta som jag ej kunde ha anförtrott ät någön man — ej ens å honom den ädlaste och ömmaste af alla män — det visaäde jag utan betänkaade för dig. Och dizra tårar, som föllo på min kind, voro för mig arabisk balsam; och slutligen låg mitt hjerta söföt och stilisdt under dina fuktiga milda ögon. Jåg gjorde en ansträngning och slöt mig till dea lillå kreteen vid middagsmåltiden; och jag kände mig tackram att icke något våldsamt försök gjordes att upplifva mina lifsandar — ingenting annat än tillgifvenhet, mera återhållen, och mild; och lugn. Och liksom genom en sympatetisk ingifvelse upphörde äfven Nilla Blanche med sitt joller, och syntee vilja göra sina steg ohörbara då hon smög tili min sida. Men efter måltiden, då vi åter hade samlats i förmaket, och ljuser lyste klart, och gardinerna -voro nedfällda — och endast det snabba rullsndet af några passerande bjul påminde oss att det fanns en verld derutanför — då började min far talä. Han bade lagt åsido allt arbete; det yngre, men mindre förgänga barnet var förgrtet,— och minfar började a. Det är, sade ban, funderande, väl bekan