Aftonbladet – 7 september 1853, sida 1

Biona, grefvinna eller stor dam; mer såsom ustru åt en man som har henne att tackaj för allt! — nej, nej, tro icke det! Jag skell! icke uppoöffra hennes lycka, lita derpå. Jag talår Uppriktigt, såsom ea man till en man — sägom en verldsman ull en man som står viå inträdet i verlden — men likväl man till man! Hvad säger ni?a Jag vill öfvertäska allt hvad ni säger mig. Jag vet att ni talar till mig välvilligt — såsom en far skulle göra. Lit mig au gå, och mä Gud bevara er och de edra l, Gå — samma välsignelse följe er. — gål Jag, vill icke nu förolsmpa er. med något anbud af. mitt bistånd; mer kom ihåg, att ni har rätt att disponera: deröfver under. alla omständigheter och på.alla tider. Väntal — tag med er. denna tröst. — en sorglig. tröst nu, men en stor tröst i framtiden. Under ett förbållande som torde, hafva uppväckt vrede, förakt, ömkan, har ni förmått en man med ett ingalunda blödigt .bjerta att beundra. er. Ni, en yngling, har kommit mig, med mina grå här, att tänka bättre om hela. verlden: sög er far det.v Jag tillslöt-dörren och smög mig ut tyst — tyst! Mensdå jag kom i vestbuler; öppnade Fanny plötsligen dörren till ffukostrummet och syntes genomsin blickg sin gest igbjuda mig att inträda. Hennes antigte var mycket blekt; och spår af tårar syntes på de tänga ögonlöckkar Jag stannade ett ögonblick, och mitt bjeria slog våldsatnt. Jos frammumlade derefter några oartikuler.de ljud, och djupt bugande skyndade jag til porten. Jag tyckte, men mina öron törde hafva bedragit mig; ew jag hörde mitt namn uttalar; men lyckligtvig steg den reslige portväkten upp från sin tidning ock rin Iäderstol, och I pörten-stod: öppen. Jag träffede min far. sAllt af öfverständets, sade jag med ettbeslutsätot leende. vOch pu, min dyrefar, könber jäg huru tacksam jag bör vara för allt hvad edra lärdomar — ert lif7 hafva läft mig; — ty, tro mig, jeg är icke olycklig.