Aftonbladet – 6 september 1853, sida 2

Min far sköt mildt undan kaptenens hand, och i det han nalkades mig, öppnade han sina armar. Nästa ögonblick snyftade jag vid bans bröst. ; Men hvad är det frågan om? ropade kapten Roland, -vill ingen säga hvarom fråga är? Pengar gissar jag — pengar, din unga rustare. Lyckligtvis har du en onkel som har mer pengar än han vet hvar han skall göra af. Huru mycket? — femtio? — hundra? två hundra pund? Huru skall jag kunna skrifva invisningen, om du icke vill svara?s Tst, broder! inga penningar som du kan gifva förmå ställa detta till rätta. Min stackars gossel:har jag gissat rätt? Gissade jag rätt härom-aftonen, då — Ja, sir, ja! jag har varit nog svag. Men jag är bättre nu — jag kan. berätta er allt.. Min onkel närmade sig långsamt till dörren : hans fina delikatess lät honom förmoda att äfven han borde aflägsna sig vid utbytet af förtroende: mellan son och far. sNej onkel, sade jag och utsträckte min hand emot honom, stadna;ni kan råda mig — stärka mig. Jag har hittills bevarat min heder — hjelp mig att bevara den hädanefter.n Då kapten Roland hörde nämnas ordet heder, stannade han stum, och upplyftade hastigt sitt hufvud. . Och så berättade jag allt — temligen osammanhängande i böfjan, men klart och manligt efter hand som berättelsen framskred; Jag vet väl nu att det icke är älskares vana attförtro sig till fäder och oönklar. Tagande till föredöme dessa speglar af lifvet, teaterpjeser och romaner, veta de bättre änså;— betjenter, kams marpigor och vänner som de hittat på gatan, liksom jag hittade den stackars Francis Vivian — för dem öppnade sitt bröst och utgjuta i deras sköte sina hekymmer. Men fäder och