Aftonbladet – 3 september 1853, sida 3

(Forts. 1031er). )m ändamålsenlighet såsom grundregel vid byggnadsritningars uppgörande. (Ur Tidskrift för Praktisk Byggnadskonst.y I (Slut fr. gärdagsbl.) , Kyrkans delning i bufvudoch sidoskepp-innefattar sig införandet af mellanpelare säsom hvalfstöd — stt nödvändigt ondt i dessa. dagar, men hvaraf man indast hade föga känning vid en gudstjenst, som hufjud sakligen bestod i lysande ceremonier, hvaraf vertan snarare förhöjdes än förminskades genom en såian anordning. I en protestantisk kyrka deremoty ynnerligen hos Disseniers, är församlingens uppnärksamhet egentligen fåstad på predikstolen. Det ir följaktligen önskligt, att ähörarne må kunna obelindradt se den tjenstgörande presten; och mellanpeare borde undvikas, emedan de astingen bortskymna predikstolen för en del af ähörarne, eller, om de afva sin plats i tvärskeppet, hindra genomgången Her välla förlust i utrymme. Att uti en kyrka införa nägot som icke öfverensstämmer med den bekännelses ritual, hvilken hon tillhör, men är egendomligt för en annan religions :eremonier, är icke enligt med en god smak, emedan let väcker tanken på söndring och missämja på ett um, hvarest harmoni och lkstämmighet företrädesvis böra räda. På samma sätt är anbringandet af nischer atan bildstoder, och der efter all sannolikhet bilder sldrig komma att uppställas, alldeles förkastligt, emelan det ingifrer en känsla af något ofullbordadt, der sjelfva verket allt är gjordt, som man äåsyftat. Och ;älunda blir en sak, som utgör en behaglig företeelse, lä den är rättfärdigad genom sin behöriga användring — d. v. s. då den är ändamålsenlig, — genom n felaktig användning ett uppenbart bevis på britande insigt och smak hos arkitekten. : Användandet af blindfönster, blinddörrar, blindkakelugrar, eller hvad annat som må vara gjordt för sken skuld, kan anses säsom ett alldeles afgörande bevis på bristande skicklighet hos arkitekten. Det förråder en särdeles torftig smak att taga sin tillflygt ill skenet, när med en smula ansträngning aftanken stt sädant bedrägeri kan undvikas. Författaren ville tillägga, att han betraktar användandet af sådana skenting säsom bevis, att arkitekten har vändt opp och ned på det rätta sättet att gå tillväga, samt författat sin uppritning, innan han genomtänkt sin plan; fä vida han ej gjort bruk af dessa saker på samma grund, som fruntimmerna i förra ärhundradet buro itora plästerlappar i ansigtet (de s. k. muscherner), afsigt att draga uppmärksamheten ifrån jemförelsevis mindre fula fläckar, Takets form har ett vigtigt inflytande på bestämmandet af det yttres af en byggnad karakter; och som vi ega ett rikare tillfälle till val af byggnadsimnen än vära förfäder, kan äfven vär byggnadskonst blifva mindre eniormig. Vi kumna säleces använda tak af mycket lägre resning än de kunde driita sig att göra. Sädant mäste bestämmas med velerbörligt afseende på beqvämlighet, kostnad och utleende; men karakteren af de för prydnad beräknade ielarne bör lämpas efter klimatet och det använda naterialets beskaffenhet. I Afseendet på kostnaden bar äfven ett vigtigtinflyande på bestämmandet af en byggnads karakter, och letta, i förening med dess storlek och plan, bestämner med rätta den ständpunkt byggnaden intager äsom konstverk. Täta misstag göras, då penningeillgängen är endast ringa, i det att otillbörlig kost1ad slösas på en del af byggnaden, till men för det friga, inoch utvändigt, då en jemnare fördelning kulle hafva ästadkommit ett belt af fullkomligare ich mera fillfredsställande beskaffenhet. I fråga om konstverk synes det oemotsägligt, att ett af i sin hel. iet god och passande plan är att föredraga framför stt af ojemn karakter. ; Det är i fråga om god konstruktion en väsentlig grundregel i byggnadskonsten, att pelare skola uppföras ofvanpå pelare och icke öfver tomrum, såsom Sfver fönster och dörröppningar; icke dess mindre fintes det knappt nägon grundsats, som i England ofåre öfverträdes. Man behöfver icke se sig mycket mkring för att finna otaliga exempel, der pelare och ippningar äro kastade om hvarandra i en så beuniransvärd förvirring, att det fordras i början en omsorgsfull undersökning för att förvissa sig, om icke de första grundprinciperne äro understundom oriktiga, och om icke i verkligheten en pelare uppbäres af ett omrum; men bräckta öfveroch understycken af dörrOder, bugtiga bärbjelkar, splittrade stenar och länga, it älla håll löpande sprickor, sättningars vanliga fölslagare, visa tydligen, att naturens lagar icke vilja sitva bekräftelse och helgd ät sädana grofva afvikelod från det sunda omdömets och erfarenhetens förekrifter. Ändock begäs dag för dag samma fel, liköm lärdomen härat aldrig förtjenade att aktas på. Ve kolossala bodtönstren äro de bjertaste uppenbarölserna af denna förvändhet. , ) Byggnadsmaterialiernes riktiga användning är ett imne som ensamt för sig kunde fylla en bok. Utan att vidare för tillfället ingå derpä, protesterar författaren endast emot bruket, eller rättare missbruket att afputsa yttermurar. Denna sed att afrajpa husen utvändigt är kostsam, är hinderlig för ästadkommande Af ett godt murarearbete, samt strider mot sundt försiuft, emedan den söker att skydda det varaktigare pyggnadsämnet medelst biträdet af ett förgängligares Den kan efter författarens äsigt, endast vara tillåtlig, jer det är nödigt att afhälla fukt, och då en gammel byggnad: skall uppfejas, liksom vore den .ny, eller för näst annat tillfälligt ändamäl, i Blott föga mindre klandervärda äro de efterhärmojngar af hvarjebanda byggnadsämnen, hvari vära mälare och dekoratörer söka att öfverträfta hvarandra, borislösandei sträfvandet efter en fullkomlighet, hvilken blir af mindre värde ju närmare den uppnäs, ;n tid, som skulle blifvit förständigare använd på stulerandet af riktiga och sanna grunder för behanding af färger, teckning och komposition. Omgifne — säger författaren — som vi äro ända ifrän vär ihgdom af falsk ek, falsk sten, falsk marmor, af persamentsrullar och: urnor i talskreliefj och af alla iessa andra falskheter, hvari våra dagars arkitekter idagalägga en falsk smak och söka ett falskt rykte: vad under är det, om samhället skulle få en enstrykning af de osanningar som omgifva oss och att ri skulle vanbedras af falsk känsla, falsk: kredit och slska grundsatser; att vi finna den frukt, bvarom sasan talade i fordom tid, -ofta plockad i den närvaande — vacker: och behaglig för ögat, men inuti ull med aska och bitterhet, lögn och bedrägeri? Och -bärmed vill författaren sluta, eburu mycket nä vara att säga om tillämpningen af den allmänna indamälsenlighetsgrundsatsen på inredningen atbyggComa ERNER TANDEN Sr ERE ESO tannarna. inträdde i förmaket. som var den