Aftonbladet – 3 september 1853, sida 3

stera mot din egen feberaktiga öfverretning! Och de göra plats för dig och bjuda dig välkommen, och derefter återtaga de sina tysta göromål som om ingenting hade händt! Ingenting händt! då det kanske i ditt bjerta synes dig som hade hela verlden blifvit rubbad från sin axel, som om alla elementerna vore iuppror! Och du sätter dig ned, förkrossad af denna stilla lycka, som du ieke mera kan dela, och småler mekaniskt, och blickar in i elden; och, nio gånger bland tio, säger du ingenting förr än det blir tid att gå till sängs, och du tager ditt ljus, och smyger bedröfligt till din ensliga kammare. Om nu under kalla vintern der i en postvagn sitta tre varma och väl ombonade passagerare, och en fjerde fullsnöad och frusen nedstiger från sin ytterplats och inträder ibland dem, så draga de missnöjdt upp sina kappkragar, jemka tillrätta sina comforters), känna harmset en märkbar värmeförlust — den inträdande har åtminstone väckt sensation. Men om du hade all Grampianbergens snö på ditt hjerta, skulle du inträda utan att någon bekymrade sig om dig; se till att du icke trampar din motsittande granne på tårna, och ingen själ blir störd, ingen enda scomforters jemkas, en tum! Jag hade icke sofvit en blund, jag hade icke ens legat på hela denna natt — den natt -under hvilken jag sagt Fanny Trevanion farväl — och påföljande morgon vid soluppgången vandrade jag ut — hvarthän vet jag icke. Jag bar ett dunkelt minne af långa, gråa ödsliga gator — af floden, som under trög tystnad syntes flyta långt, mycket långt bort, till någoa osynlig evighet — af trän och gräs och gada barnröster. Jag måtte ha gått från det stora Babels ena ända till den andra; men mit minne blef klart och redigt först då jag något före middagstiden bultade på porten il! min fars hus, och tungt :klifvande uppför