Aftonbladet – 3 september 1853, sida 2

Men jag är icke klädd att visa mig på operams, sade jag förvirrad. sOch hvarför icke?, frågade miss Trevanion; derpå, sänkande rösten, tillade hon: Hvarför undflyr ni oss så envist?s — och i det hon stödde sin hand på min arm drogs jag oemotståadligt in i förstugan. De unga herrame vid porten lemnade plats för oss och sneglade på mig, sannolikt med mycken afund. sIngalundas, sade jag i det jag bemödade mig att le, då jag såg att miss Trevanion väntade ett svar. Ni glömmer huru liten tid jag har öfrig för sådana förströelser nu, — och min onkel— sÅ, mamma och jag ha varit och helsat på er onkel i dag och han är i det närmaste frisk — icke samnt; mamma? Jag kan icke uttrycka huru mycket jag tycker om homom, huru mycket jag beumdrar honom. Han är just sädan som jag föreställer mig en forntida Douglas. Men mamma börjar blifva otålig. Nåväl, ni måste spisa middag med oss i morgon — lofva! — icke adieu, utan au revira, och Fanny skyndade till sin mors arm. Lady Ellinor, som alltid var god och artig mot mig, hade välvilligt dröjt tilldess detta lilla samtal var förbi. Då jag återvände till passagen fann jag Vivian gående fram och tillbaka; han hade tändt sin cigarr och rökte med ifver. ; Ja så, denna stora arftagerska, sade han leende, som, så vidt jag kurde se under hetines hufva, tyckes vara icke mindre vacker än rik, är dotter, förmodar jag, till den Trevanion hvars utgjutelser ni så välvilligt öfverför till mig. Han är således mycket rik? Ni har aldrig nämnt det, likväl borde jag ha gissat att så var; men ni finner attjag icke känner till någontirg om er beau monde — jag visste icke ens förr äm denna afton att miss