Aftonbladet – 3 september 1853, sida 2

gamla tillvaro, som var blott och bart hanrdling, och derföre icke inrymde någom tauke. Vid det han yttrade detta hade vi vandrat kring kolonnaden och befunno oss i den trånga passage i hvilken den mera privata ingången till operanär belägen; tätt invid porten till denna ingång gingo der två eller tre unga män och slogo dank. Just som Vivian tystnade hördes en af dessa dagdrifvare skrattande yttra, förmodligen sårom svar påniågon fråga: Å! Jag har en långt genare väg till-lycka än så; jag ämnar gifta mig med en arftagerska ls ; y Vivian studsade och såg på talaren. Det var en ung karl med ganska godt utseende. Vivian fortfor att fundersamt betrakta honom från hufvud till fot; ham vände sig derpå bort med ett tillfredsstäldt och tankfullt leende. Tydande detta leende yttrade jag allvarsamt: Ni har verkligen rätt deri; ni sertill och med bättre ut än denne arftagerskejögare! Vivian rodnade, men innan. han hann att svara, yttrade en af de nyssnämnde herrarne, just som gruppen hunnit återhämta sig från det löje som deras kamrats sprättskryt hade framkallat: : Nå, pass på, om du behöfver en arftagereka, så kommer här em af de största i England; men i stället för att vara en yngre son med tre goda lif mellan er och ett irlänskt ärskap, borde man vara minst earl för att unna sträcka sina förhboppnringar till Fanny revanion Ia Jag ryste till vid detta namn — jag, kände mig darra — och då jag blickade upp såg jag laäy Ellinor och miss Trevanion skynda från sin vaga mot porten. De igenkämde mig båda, och Famny ropade: Ni här ! Huru lyckligt ! Ni får lof att följa oss till vår loge, äfven om ni springer er väg ögonblicket derefter.