Aftonbladet – 2 september 1853, sida 3

nu förefalla. Hvad som äfven till en betydlig del bidrager till den stora dödligheten bland utvandrare är, att de för att kunna uppehålla sig i städerna måste till öfvermått sammanpacka sig i de sämsta kyffen, såsom händelsen sades hafva varit med svenskarne både här och i andra städer. Detta onda kommer dock till en stor del att afbjelpas, så snart jernvägskommunikationen ifrån Chicago till Mississippi blifvit öppnad, hvilket icke bör dröja längre än till instundande höst eller vinter. Emigranter kunna då fara på jernväg direkte från Newyork till Mississippi för-endast 10 dollarg person (omkring 38 rdr rgs) medan nu från Newyork till Chicago betalas 7 dollars för fullväxta och hälften för barn mellan 4 och 12 år, under det att barn under 4 år gå gratis. Och komna till Missippi hafva de de bästa tillfällen att antingen gå på ångbåtar, hvilken väg de åstunda, till de fruktbaraste landsträckor på jorden och der för det billigaste pris förskaffa sig jordegendomar, eller ock i det närmaste granskapet hos amerikanare söka arbete. Och i hvilketdera fallet skola alla, äfven de fattigaste, här finna sin goda utkomst, så vida de kunna och vilja arbeta. (Forts.) saa (Insändt.j Säsom ett varnande exempel på huru litet förmän vårda sig om underhafvandes fördel och rättmätiga anspråk torde förtjena omnämnas det sätt, hvarpö Elfva-(11) subalternofficerare af f. d. Kongl. Jemtlands fältjägare-regemente blifvit uppförda på indragningsstat. Då Kongl. Maj:t beslutat förändra regementet till kär, inställde sig generalbefälhafvaren i 5:e militärdistriktet å Frösö läger, samt tillkännagaf för den samlade officerskären, att Kongl. Maj:t ät honom uppdragit att med officerskären öfverenskomma om de grunder, under hvilka en del af kären kunde finnas benägen att uppföras å indragningsstat med tjenstgöcingsskyldighet vid Vesternorrlands beväring. Ett af vilkoren som då bestämdes var, att de officerare, som inginge på indragningsstat, skulle ega befordringsrät: inom sig, på så sätt, att då en kapiten med kompanichefslön afginge, den äldsta i tur varande löjtnanten uppfördes på förslag till kapiten med andre kapitenslön och äldste underlöjtnanten till löjtnant o. 8. V., hvarigenom indragning af dessa officerares löner komme att ega rum, successive nedifrän, och sålunda vore tullbordad då den yngste at de på indragningsstat öfverflyttade officerare derifrån såsom kapiten afgått. På detta vilkor, gom för officerarne naturligtvis var af den aldrastörsta vigt, har Kongl. Maj:t ej funnit skäl att ingå; och i sådant fall tyckes väl billighet och rättvisa hafva fordrat, att, innan något beslut fattats i hufvudsaken, officerarne ytterligare borde bafyva tillfrågats huruvida de, utan detta vilkors uppfyllande, vore benägna att underkasta sig de skyldigheter som vid öfverenskommelsen med generalbefälhafvaren framställdes. Då vederbörande voro säkra på ett afslag, i hänlelse en sädan fråga framställts, så ansågo de naturligtvis genaste vägen vara att afslä den vigtigaste af officerarnes fordringar och likväl ålägga dem: full tjenstgöringsskyldighet. Härigenom stå de nu också stängde från all vidare hefordran på den bana hvarät de egnat sig — och torde det vara svårt fräntaga dem den öfvertygelsen att de äro offer för en stor orättvisa.