Aftonbladet – 30 augusti 1853, sida 3

Den föreställningen att kapten Roland skullc dö — dö utan att se sitt hjertas börda lät tad, syntes vara en af dem som gå utom na: turens vanliga ordning, syntes mig vara et förfelande af lifvets ändamål — åtminstone af mitt lifs. Ty jag hade gjort det till et af syftemålen för min tillvaro att återföra Sonen till fadren, och att på denna jernläpps nedåtböjda krökning bringa tillbaka det leende, som en gång torde varit ett gladt leende. Men Roland var nu utom all fara, — och ändock darrade jag att blicka tillbaka på den öfverståndna faran, liksom en person som blifvit räddad: undan ett skeppsbrott; det gapande djupets röst genljöd ännu i mina öron. Sålunda försänkt i mina drömmar. stadnade jag mekaniskt i det jag hörde klockan slå fyra; och då jag såg mig omkring, fann jag att jag hade vandrat från hjertat af staden och nu befann mig på en af de gator som leda ut från Strand. Omedelbart framför mig, på trappan till en stor bod, hvars tillslutna luckor bibehöllo en så envis orörlighet som om de bevakat sjutton seklers hemligheter vid en gata i Pompeji, — märkte jag en varelse djupt insomnad, hufvudet hvilande mot den på den hårda stenen stödda armen, och lemmarne obeqvämtutsträckta på Napptegen. Slumrarens kläder voro slarfviga samt betäckta af vägdam och fläckar, men visade dock ännu några spår till ett visst anspråk: ettutreende af förfallen, eländig, utarmad Herremannaaktighet gjorde fattigdomen ännu mera smärtande att skåda, emedan det antydde på oförmåga att kämpa deremot. Denna persons ansigte var insjunket och blekt, men dess uttryck var, äfven under sömnen, stolt och hårdt. Jag närmade mig allt mer; jag igenkände anletet; de regelbundna dragen, det korpsvarta håret, äfven eit visst eget behag i ställningen: jag såg framför mig den unge man som jag hade mött utanför värdshuset vid vägen, och hvilken på kyrkogården hade leninat mig al(eva med Savoyarden och hans marmeiter. Jag törblef. stående bakom en af kolonnerna atanför porten, stödjande mig mot det öppna