Aftonbladet – 30 augusti 1853, sida 2

den ömhet som plögade komma 0ss till mötes, blifva vi plötsligen varse att det var någonting innanför skalet, och icke skalet sjelft, som var oss så kärt. Skalet sjelft är kanske ännu föga förändradt; men dessa läppar, från hvilka intet välkomstleende möter oss, desta ögön som vandra öfver oss liksom vore vi fremlingar, dessa öron som icke längre igenkänna vår röst, — den vän vi sökte är icke der! Vår egen kärlek isas, förvandlas till ett slägs obestämd, vidskeplig fasa. Ja, det var icke denna materie gom vi ännu hade framför oss, som hade vunnit alla dessa fina, namnlösa känslor som sammänföras och sammansmältas i ordet ,tillgifvenheta, — det var frånvåron af detta luftiga, ovidrörliga, elektriska något, som nu förskräckte 088. Jag stod mållös — min far smög närmare och fattade handen, som icke svarade med någon vänskapsfull tryckning. Barnet ensamt syntes icke dela våra rörelser, utan det klängde upp på sängen, lade sin kind på bröstet och förblef stilla. rPisistratus, hviskade slutligen min far, och jag smög närmare med höämmad andedrögt; — ,Pisistratus, om din mor ändå vore härl!p ; Jag nickade; samma tanke hade fallit oss båda in, Såväl hans djupa vishet som min kraftfulla ungdom kände vid detta tillfälle och på denna plats sin vanmakt. I sjukrummet stodo båda bjelplösa, saknande gvinnan. Jag smög mig derföre ut, steg nedför trapporna och utträdde i fria luften i ett slags döfvad förvirring. Fotstegen, bjulens skrammel och det mäktiga Londönerbruset återlifvade mig då. Hvilken intellektuel mystöre der ligger i denna atmosfer af det praktiska lifvets smitte, som söfver bjertåt samt väcker och eggar hjernan! Liksom ledd afen högre ingifvelse hade jag i nästa ögonblick i-ep lång fil af .dessä; vår Trivias tjenare spårat upp den hyrkuskvagn som hade den lättaste formen och var förkspänd med den starkäste hästen, och var på väg, icke hem till min mor, utan till dr M— H—, Manchester Square,