Aftonbladet – 29 augusti 1853, sida 3

Hvad man tror sig äta och hvad man äter (Slut fr. lördagsbl.) Lät oss nu tala litet om dryckerna; först om vinet. Vinet, denna rika källa till förfalskning och vinst för dem, sem befatta sig med att eftergöra det. Änds från det trettonde ärhundradet har man känt den konsten att förfalska vin med tillbjelp af bly, jer och alun. Hvilka framsteg har icke denna konst gjort i vära dagar. De substanser som vanligast begagnas till uppspädning äro vatten, alkohol, fruktsafi och cider, socker och sirup, vinsyra, ättiksyra, garfrerisyra, krita, gips, alun, jernvitriol, pottaska, campåcheträ, enbär, korianderfrö, rofsaft o. s. v. De knep, som vinfabrikanter använda, äro otaliga och de skulle behöfvas hela volymer, för att beskrifva de blandningar, som utan alla vidare omständigheter för säljas såsom olika slag at Bordeaux, Bourgogne och Champagne, i hvilka man blott skulle finna omärkliga spär af vin, i fall de underkastades en kemisk analys. Det är isynnerhet i Paris, som man brygger oerhörda qvantiteter af eftergjordt vin. I Belgien t. ex. deremot, der man biott införer viner till bestämda priser, känner man allsicke det fluidum, hvarmed befolkningen i Paris, oaktadt polisens vaksamhet dagligen förgiftas. Förfalskningen af öl intresserar måhända ännu flera personer än förfalskningen af vin. Det ärisynnerhet besk-ämnet som det här gäller. Man har sökt ersätta hbumlen med andra mindre kostsamma substanser, såsom buxbomsbark, bockblad, lindblad, gentiana, vallmehufvuden, bolmört och spansk peppar. I England ba bryggarne, säges det, användt koloqvint och frukten af nux vomica. För att höja ölets spirituösa egenskaper, skall man vidare ha begagnat ett pulver, bestående af kopparviktriol, nägot mycket bittert och adstringerande vextämne samt stärkelse. I stället för vinbränvin eller cognac använder man sädeseller potatesbränvin, hvartill man sätter peppar, ingefära, ammoniak, hvit tväl, ja till och med svafvelsyra, för att få det till att — säsom man säger — raffla i strupen. Absinthen (malörtsbränvin) är stundom färgad med kopparviktriol; man begagnar det som magstärkande medel och förgiftas deraf. Alla dessa förfalskningar och ännu mänga andra, som vi icke ha omtalt, emedan de icke höra till den gastronomiska vetenskapens omräde, finnas behandlade i en nyligen utkommen, mycket god bok af professor Chevalier neml. Dictionaire des altrations et falsifications des substances alimentaires, medicamenteuses et commerciales. I det vi sälunda utkastat en bild af de mer eller mindre farliga misstsg, för hvilka det 19:de äårhundradets magar äro utsatta till följe af de handlandes vinningslystnad, vilja vi icke hindra nögon frän att äta och dricka. Tager man saken allt för nära skulle man komma att lefva såsom: den engelsmannen, som dömde sig att endast lefva af löskokta ägg, den enda föda — sade han — som icke kan förfaiskas. Men utan att drifya klokheten sä långt, kan man dock använda en förnuftig kritik, och man behöfrer icke utar närmare undersökning att hälla till godo med alit det, som detaljhandlarne afsätta under bedrägliga namn. Kanske är det äfven auktoriteternas pligt att använda nägot mera stränghet än hittills i att bestrafta sädana handelsmanöfrer som äro förderfliga för allmänna sundheten.