Aftonbladet – 27 augusti 1853, sida 2

min far tryckte den konvulsiviskt och sade med ett djupt andedrag: Det var för sent; Trevänion var lady Ellinors gynnade, förlofvade, lycklige älskare. Min goda Kathrine, jag afundas honom icke; blicka upp, dyra maka, blicka upp!s VIN Kar. Ellinor (lit mig göra henne rättvisa) led af min tysta rörelse. Inga menskliga läppar kunde uttala en ömmare sympati, en ädlare sjelfförebråelse ; men det var icke någon balsam för mitt sår. Sålunda lemnade jag huset — sålunda återvände jag aldrig mer till lagfarenheten — sålunda syntes all styrka, all anledning till verksamhet vara min tillvaro beröfvad — sålunda återvände jag till mina böcker. Och sålunda hade jag till mina dagars slut förblifvit en grubblande, förtviflande, onyttig sörjare, om icke himlen i sin nåd hade i min väg sändt din mor, Pisistratus; och dag och natt tackar jag Gud och henne, ty jag bar a och ör — ack, i sanning, jag är lyckig! Min mor kastade sig till min fars bröst, häftigt snyftande, och lemnade derefter rummet utan att säga ett ord — min fars ögon, badande i tårar, följde henne; och sedan han derefter under tystnad gått några slag öfver rummet, närmade han sig till mig, lade sin arm på min axel och hviskade: Kan du gissa Kvarföre jag nu omtalat allt detta, min son?a Jay till en del: tack, min far! Jag stammade och satte mig ned, ty jag kände mig matt. Mäånga söners, sade min far i det han satte sig vid min sida, sskulle i sin fars dårskaper och villor finna en ursäkt för sina egna: det skall icke du göra, Pisistratus. Jag ser ingen dårskap, ingen villa, sir — endast natur och sorg. Tänk dig för, innan du dömer sån, sade min far. Det var en stor dårskap, en stor villa att nära en inbillning, som icke hade någon grundval — att sammanlänka mitt lifs ela nyttiga verksamhet med viljan hos en mensklig varelse liksom jag sjelf. Himlen har icke bestämt kärlekens känsla att blifva en sådan tyrann; det är icke heller så hos massan och mångfalden af menniskor. Vi drömmare, ensliga läskarlar, såsom jag, eller half