Aftonbladet – 27 augusti 1853, sida 2

hennes egen hand, flera voto teckningar af ställen som vi gemensamt besökt — enkla prydnader, qvinliga men icke vekliga — der lågo böckerna på det bord som blifvit mig förtroget genom dyra minnen. Ja, der låg Tasso i hvilken vi tillsammans hade läst episoden om Clorinda — der Aschylus i hvilken jag för henne hade öfversatt Prometheus. Detta torde synas mången såsom småsaker: det var kanske småsaker; men de utgjorde bevis på den själsfrändskap, som hade förenat bokmannen med verldsbarnet. Detta rum — det var mitt hjertas hem! Sådan, syntes det mig i min fåfänga, skulle den anda blifva som skulle omgifva mitt framtida hem. -Jag såg mig omkring, förvirrad och försagd, och i det jag skyggt stadnade, såg jag Ellinor framför mig, stödjande ansigtet mot handen, kinden med en högre rodnad än vanligt och tårar i ögonen. Jag nalkades under tystnad, och då jag drog min stol till bordet, föll min blick på en handske på golfvet. Det var en manshandske. J bören veta, sade min far, att jag en gång, medan jag var mycket ung, såg en holländsk tafla kallad Handsken, och ämnet var om mord. Der syntes en grönaktig, träsklik pöl, ett hemskt och öde landskap, som redan i sig sjelf väckte tankar på onda gerningar och fasa. Och tvenne män, gående liksom på slump, kommo till denna pöl, den enes finger pekade på en blodfläckad handske, och bådas blickar voro fästade på hvarandra, liksom behöfdes inga ord. Denna andske förtäljde sin berättelse! Denna tafla hade länge dystert legat för mig såsom gosse, men aldrig hade den ingifvit mig en så orolig och bäfvande känsla som denna verkliga handske på golfvet. Hvarföre? Min goda Pisistratus, teorien om aningar inbegriper en af dessa frågor på hvilka vi för evigt måste spörja hvarföre. Mer isad af fruktan än jag hade varit då jag talade med hennes far, repade jag slutligen mod och tilltalade Ellinor., Min far tystnade; månan hade gått upp och sken in i rummet och på hans ansigte. Och vid detta Jjus syntes ansigtet förändradt; ungdomliga rörelser hade fört tillbaka ungdomen — min far såg ut att vara en ung man. Men huru mycken smärta låg der icke. Om blotta minnet kunde framkalla detta, som väl alla händelser endast var lidandets skugga, Hurudan skulle icke dess lefvande verklighet ha varit! Jag fattade ofrivilligt hans hand;