Aftonbladet – 26 augusti 1853, sida 1

öde vän Lupe. VELCCALANUS al UtL MILL YTA som general Gortechskoff skall hafva fällt när han nyligen från sitt högqvarter vid Giurgevo genom ei teleskop betrsktade turkarnes befästningsarbeten på den motsatta Donaustranden, vid det bulgariska Rustezuk, Här måste byggas ett kaste:ll ropade den moskovitiske soldaten, och då man gjorde honom uppmärksam på att det ej fanns något stenbrott på den sidan strömmen, svarade han kallt att man då finge hemta stenen från Pietro(assabrotten på den turkieka sidan. Vidare har czaren, hvers vänskapliga afsigter mot Turkiet och hvars välvilja för dessintegritet och oberoende ingen med sundt di-plomatiskt förstånd kan betvifla, förbjudit hospodarerra att utöfva regeringen i Portens namn, och befallt dem att till honom sjelf erlägga den. turkiska tribunen, och då Porten i anledving bäraf ålegt dessa vasaller att draga sig tillbaka, bar Ryssland wuppviglat dem att icke lyda, och regeringen forisättes nu af de upproriska lydfurstarne wunder ryskt protektorat. Dessa småsaker hafva naturligtvis icke kunnat skaka Wienerdiplomstiens vördnadsfulla förtroende till ryska czarens storsinthet och, beredvillighet att uppfylla de allierade makternas billiga önskningar. Men man får ej heller förgäta att det är Österrike, sedan länge tillbaka Rysslands trogne vapendragare, och sedan ungerska frihetskriget dess lydiga slaf, som af sin beherrskare fått order att öppna bemedlingen. Midt under sin skenheliga bemedlingsroll har ju denna makt rustat sig att på rysk befallning inkasta armåer i Serbien och ockupera detta furstendöme, efter orden för att mta de oroligheter som kunde uppstå genom ryska ockupationen af Donaufurstendömena. Sjelfva Ryssland erkänner således att det fordras elit nytt våld för att förekomma de för lugnet vädliga följderna af det föregående våld, zom ryska sjelfherrskaren nyss påstod sig endast hafva företagit — till lugnets och ordningens upprätibållande. ; Om också mot all förmodan Ryssland skulle vara hågadt att till formen utrymma furstendömena, vet det nog med sig ait det kan göra.denna lilla uppoffring, då det så väl vunnit sina syften i hufvudsaken, då det erhäller protektoratet öfver Portens kristna undersåter,. hvilket i sjelfva verket är detsamma som suveränitet, och då det genom tre månaders ockupation af furstendömena haft tillfälle att lösslita deras regerivgar från Porten, utsupa länderna, utkasta erforderliga frön till uppror och således på bästa vwvis planera för framtiden. Furstendömenas utrymmande af Ryssland kommer dessutom icke att ske gratie. Priset blir i bästa fall en genom Österrike Porten affordrad förbindelse att fördrifva sina flyktiogar. Det muselmanska Turkiet har haft den kristligheten att öppna en tillflykt tör desta Polens, Ungerns och Italiens hjeltemodiga söner, som vågat mot de kristnade örnarnes blodbefläckade förtryck höja en väpnad arm till försvar för sina fosterländers religiösa och borgerliga frihet. Denna tillflyktsort måste stängas; det är ej nog för dessa makter att de frisinnade, det vill i deraz ögon säga de upproriska, elementerna lemna deras områden; de bäfva för den fria tanken hvarhelst den finnes, och blodtörsten, stegrad genom den i sekler utöfvade bödelsbefaitningen, lemnar dem ingen ro förr än de sett frihetsmartyrernas blod färga sina älskade schavotter. Men äfven i den händelse att ryska sjelfherrskaren skulle finna det obeqvämt att afstå från en ockupation hvartill han så länge sökt en passande förevändning, tro vi dock icke på utbrottet af något krig. Samma välvilliga bemödanden å diplomatiens sida som förut skola änyo göras gällande för att lemna Ryssland ro att efter sin önskan sköta sina affärer i Orienten och ge det tid att russificera alla Turkiets slaviska länder, medan de europeiska regeringarne framställa sina bemedlingsförslager. Ryska czaren vet nog hvar han har sina kabinetter. Han vet nog att de aldrig skola våga ett krig. Deras armåeer hafva alltför mycket förlorat betydelsen af värn mot yttre fiender, sedan de engång med så mycken framgång blifvt dresserade att vara tuktoris mot de demokratiska iderna inom ländernas egna gränser. Rysslands czar känner mer än väl det stora värde dessa regeringar sätta ej blott på Rysslands vänskap men på Rysslands öfvervigt och herravälde i det europeiska statssystemet, och detta är Rysslands triumf nu, liksom det varit målet för dess sekellånga bearbetningar, att inleda regeringarne på sådana reaktionära och folkfiendtliga banor, att de beröfvat sig de styrdas tillgifvenhet och förtroende och derigenom nödgas för sitt bes:ånd kasta sig iarmarne på Ryssland och de siående armeerna. Ryssland känner på sina fem fingrar alla länders armåer och flottor; dess blick har genomträngt de stora och små arsenalerna och räknat styrkan af de trupper som regenterna i händelse af ett uppror kunna uppställa mot sina egna undersåter. Och sjelfva det stolta England bildar ej ett undanteg. Czarens ombud hafva öfvervarit mönstringen med Spitheadflottan och hört breskandet af detnationella skrytet öfver dess omiätliga styrka. Han känner kraften af hvarje af dess kanoner, vet att tyngden af ett enda sjödrottningens slag skulle krossa alla bans furutimrade och illa utrustade skeppsskrof, men han ler i sitt sinne, ty han vet på samma gång att hom icke skall slå till detta slag, och då må ban gerna unna henne den glädjen att till sin egen Oskyldiga och fredliga förzöjelse spegla sina väldiga vingar i Kanalens vatten. Ehuru högt Iman må ölska freden och skatta dess välgerningar, kan man dock ej annat än afsky en fred byggd på sådana grunder, uppebållen af krigiska rustningar och demenstrationer, som uttömma ländernes tillgångar och Jetälla näringsfliten och handelsföretagsamheten på lika vacklande botten som ett ordentligt Ikrig. En sådan fred är bedröflig emedan den. Jär förnedrande för det närvarande och utan trygghet. för framtiden. En sådan ställning: har nå att hokvmrandea att Nnderotsft seme