Aftonbladet – 25 augusti 1853, sida 2

soma skulle resa sig i min väg och att känna att det inom mig fanns hvad som fordårades för att besegra dem. Jag tog mig några hvilodagar och återvände till Cumberland. Jag fann Roland der vid min återkomst. Som han alltid haft ett äfventyrslystet och för kringflackande böjdt sinnelag, ehuru han ännu icke hade isträdt i armgen, hade han under mer än två års tid varit ute på en fotresa öfver Storbritannien och Icland. Det var en ung vandrande riddare som jag omfamnade och som öfvefhopade mig med förebråelser för det jag ämnade studera lagfarenheten. De: hade aldrig funnits någon lagkarl i familjen! Jag tror det var ungefär vid denna tid zom jsg förstenade honom med boktryckarens upptäckande! Jag visste icke rätt hvarföre, om det var af svartsjuka, fruktan, aving — men säkert är att en smärta grep mig då jag af Rojand erfor att han blifvit förtrogen på Compton Hall. Roland och lord Rainsforth hade träffats hos en af grannarne, och lord Rainsforth fägnade sig ät att göra hans bekantskap, till en början måhända för min skull, sedan för hans egen. Om det gällt mitt lifo, fortfor min far, hade jag icke kunnat fråga Roland om han beundrade Eilinor; men jag .darrade då jag fann att icke heller han sjorde mig denna fråga. Vi följdes åt till Corapton, talande föga under vägen. Vi stadnade der några dagar.s Min far stack härvid sia hand innanför sin väst — alla menniskor ha sina små egenheter som äro mycket betecknande, och då min far stack gin hand ionanför västen, var det altid et tecken till någon själsansträngning; — han stod i begrepp att bevisa, eiler att argumentera, att moraiisera eller att predika. Derföre, fastän jag hela tiden hade lyssnat I med. den största uppmärksamhet, tror jag dock, för att tala magnetiskt och mesmeristiskt, att jag satte till ett nytt par öron, ett nytt sinne dä mia far stack sin band innanför västen. : VI Kar. Hvarl mia far fortsätter sin historia. Det ges ingen mystisk skapelse, typ, sym