Aftonbladet – 23 augusti 1853, sida 2

tid visade sig sir Sidley för ingen, undantagandes sin betjent. En fulländad ungkarlsbohing var det också — med sina åt parken vettande fönster, och soffor ifönstersmygarne; på hvilka man i all beqvämlighet kunde sträcka sig, likt filosofeni Lucretius, — sDespicere unde queas alios, passimque videre, Errareyj — och se de muntra hoparne rida till och från Rotten Row — utan att behöfva trötta ut sig med att följa dem: Der uppenbarade sigirummen intet anspråk på dyrbarbet, eller hvad tapetserarne kalla utsökt, men ett beundranåvärdt höpande åf comfort. Han fann der hvarje slags patentstol som erbjöd någon variation i könsten att bereda en angenäm hvila; och invid hvarje stol ett litet bord, på hvilket man kunde lägga sin bok eller sätta ifrån sig sin kaffekopp, utan något annat omak än att röra handen. Man kan icke tänka sig något varmare än de stickade gardinerna och Axminster-mattorna om vintern, ingenting luftigare och svalare än musslinsdraperierna och de ostindiska flätmat: torha om sommaren. Och jag trotsar hvem det vara må att veta till hvilken fullkomligbet en middag kån bringas, om han icke dinerat hos sir Sedley Beaudesert. I sanning, om denna utmärkta personlighet endast varit en egoist, så skulle han ha varit den lyckliaste bland menniskor. Men olyckligtvis för onom, vär han ovanligt vänlig och godbjertad. Han hade bonne digestion, men icke det andra reqvisitum för jordisk sällhet — mauvais coeur. Han kände ett uppriktigt medlidände med hvar och en som bodde i rum utan patentstolar och små kaffebord — som icke hade utsigt åt parken med soffor inpassade i fönstersmygarne. Liksom Henrik IV önskade att Hvar och en skulle ha sin pot au feu, så skulle sir Sedley Beaudesert, öm han kunnat få sin vilja fram, önskat se hvar och en serverad: med en tidig gurka till sin fisk, och en karaffin iskyldt vatten vid sidan af sitt ost och bröd. I politiken ådagalade han sålunda en naiv menlösket, som behagligt kon