Aftonbladet – 22 augusti 1853, sida 3

Her högst femton prygel hvardera, de tva sistaamde id nägot tillfälle i sednare hälften af December måad 1851 och säledes efter det dessa, enligt företedda tdrag ur straffjournalen, undergätt Lundvall es, om cke två samt Lundblad ätminstone fyra extra-judiciila bestraffaingar, samt Andersson äter ä tid, som varken Almroth eller hr ryttmästaren kunnat närnare uppgifva; och som Almroth, under förmälan att an icke vtlle förneka det bemälde gardister at betraffaingarno, hvarötver de sje.frva icke klagat, gjort ig förtjente, ehuru hr ryttmästaren icke skulle varit ehörig att bestrsffoingarne älägga, bar förhör med amma gardister ansetts icke vara behöfligt. Likalees har ock f. d. ryttmästaren friherre Manderström sedgitvit, att han vid något tillfälle, utan föregäaget asjorsförhör, lätit med prygel straffa gardisterne Åker: tröm och Wablgren; hvaremot friherre Manderström örklarat sig icke minnas hvsarken tiden när detta kett, antalet af tilldelade prygel eller anledningen ill bestraffaingen; i hvilka hänseenden bemälde garister äter vid förhör inför kongl. krigshofrätten uppifvit, att bestrafftaiogen egt rum omkriag två är erförut, att antalet prygel, enligt hvad Wahlgren illa minnas, men Åkerström icke erinrade sig, uppätt till tretio eller fyratio och att, på sätt Almroth ngifvit, anledningen till bsstraffningen varit ett emot Akerström och Wablgren angifvet olofligt tillgrepp af a jernhäck, tillhörig regementets stall. Hr ryttmästaren gretve Skjöldebrand har dsremot örmält sig icka bestämåt ihägkomma och derföre varken kunna medgifva eller bestrida, det han på örenämnde sätt, utan majorsförhör, straffat n:o 31 Iansson, likasom hr rytimästaren grefve Tauba afifvit enahanda förklariog i anleduing af Almroths mot honom gjorda angifvelse att hafva med prygel straffat n:o 4 Andersson, n:o 89 Jacobsson, p:o 30 Ariesson och n:o 42 Källsröm, och det oaktadt säväl lansson som sistnämnda fyra gardister inför kongl. rigshofrätten, under, förklarande det de, lika litet om ofvanbemälde Åkerström och Wahlgren, ville öra nägon talan i anledning af de älagde bestraftingarne, uppgifvit sig hafva för bogängne fel blifvit traffade med prygel, till antal som ingendera eria ade sig, nemligen Hansson för mera än tre är till aka, enligt hr grefve Skjöldebrands befallning, sami le öfrige, af hr grefve Taube, n:o 4 Andersson för lera är, Jacobason två å tre är och Källström sex år illbaka, samt Ericsson vintertiden 1851. Bland de härom i mälet hördå vittnena hafva fölande berättat: Fanjunkaren Axel Herman Holmqvist: ati han ville riora sig det gardisterna Åkerström och Wablgren id den tid oeh a? den anledniag de uppgifvit, blitit, utan föregånget majorsförhör, med prygel af traftade, men att vittaet icka varit tillstädes vid b:traftaingen, och först efter densamma af nägoa peron, som vittaet icke erinrade sig, hört omtalas an eåningen dertill; sergeanten Ca:l Gustaf Hellström: tt han erinräde sig, det Åkerström och Wahlgron rid omförmälde tid undergätt nägon besiraffaing och stt vittnet efter bestraffningen hört omtalas aulednin sen dertill hafva varit den ofsan uppgifna; samt att . d. ryttmästaren friberre Manderström, straxt efter let bastraffaingen blifvit verkställd, till Åkerström ;ch Wahlgren sig utlätit, att det fel de bezäit, vore ;n skam, som de borde säka att utplina och att då: sjort sig förfallne till svårare bestraffaingz än dem blifvit älagd, men att ryttmästaren och äfven sqvaironen förlät dem; fanjunkaren Appelbom: att garditen n:o 31 Hansson ätskilliga gänger ucdergätt betraffaiog, men att vittnet icke kände om bestraffainsarne egt rum på hr ryttmästaren grefve Skj3 derands eller tjenstgörande msjoreas befallaing; fanunkaren Fredrik Hartman: ati det visserligen vore uöjligt att en eller flera at gardisterne Audersson Jacobsson, Ericsson och Hrllström, på hr ryttmästarer srefve Taubes befallning undergätt besirsffaing, så;om uppgifvet biifsit, men att vittaet ej kände nägo: l-roin; sergeanten Thure Vestman: att han icxe kunde aga på sin ed, att det af vittnet, lika med fanjanaren artman, såsom ena möjlighet omförmälda förvällande verkligen egt rum; och korpralen Aug. Wilh. Lindell: att han icke kände om de prygelstraff, som sistbemälde fyra gardisier möjligen undergätt, blifvit sf hr grefso Taube eller tjenstgörande majoren anbetalide. Ehuru Almroths angifvelse angående gardisterne Hansson, n:o 4 Andersson, Jacobsson, Ericsson och Kältström, utan föregänget majorsförhör älagde prygelstraff blifvit, såsom ofren förmäles, af bemätde cardister hvar för sig viteordad samt grefrarae S:jä! isdrar.d och Tauba icke gittatangifvelsen, i hvad dem vardera angär, förneka, likväl och då bemslde hrr ryjttnästare icke heller vidgätt angifna förhålianpet sam: aäzon beståmd bevisning till deras öfvertygan e derom, icke är vorden ästadkommen, torde krigshofrätten fiun stt om äfven den glömska af ifrågavarande särskild: tilldragelse, som de obestamda förklaringar antyda snarare synes, lika med åtskilliga bland vittnesmålen utmärka alldsgligheten af dylika tilldragelser, än de ras sällsynthet, hrr ryttmästarne grefvarne Skjöldebrand och Taubes ändock icke kunna i brist af bevis, ill ansvar i omförmäldia hänseende fällas; men son leremot hr ryttmästaren grefve Skjöldebrand och h: Fd, ryttmästaren friherre Manderström äro föreungd :e, att hafva, utan föregängne majorsförhör och ve derbörande befälhafvares förordnande, låtit med pry zel afstraffa, den förre: gardisterne n:o 59 Andersson, a:0 40 Lundvall och n:o 42 Lundblad, samt den sednare, eller friherre Manderströma: gardisterne Akerström och Wablgren; så och då, på grund af den; Xiet tillvägabragte bevisniog, tillika måste anses lsg n styrkt, att, sisom Almroih angifvit, gardisterne Aterström och Wahlgren vitsordat samt friherre Man ierström icke heller bestriåt, Akerstiöm och Wuhlsrea blifvit på förenämnde sätt straffade för ett broit, vilket varit af svärare art, än att det med extra ju liciel näpst lagligen kunnat försonas, anser krigs iskalsembeiet hr ryttmästaren grefve Stjöldebrand ;ch hr f. d. ryttmästaren friherre Manderström för sina omförmälda, emot uttryckliga stadganderne i 2 ka 18 kongl. krigsartiklarne samt 7 och 1055 af kongi. sirkuläret den 26 Nov. 1812, stridande bestraffoinzsitgärder, hvilka dock icke äro utmärhta af öfverdrif. sen stränghet eller andra försvärande omständigheter, förfallne till ansvar jemlikt 2 kap. 30 kongl. krigs ertiklarne och 1 i högstberörde nådiga cirkulär. I sammanhang härmed kan krigsfiskalsembetet icke underläta att anmärka, bhurusom de flera olagliga be straffoingar, till hvilka hr ryttmästaren grefve Skjöl debrand och hr f. d. ryttmästaren friberre Mander ström samtidigt gjort sig skyldige. med hvad mers vid undersökninger, angäende förevarande anklagelse. punkt, förekommit, nogsamt gifva vid handen, att vid Konpuugens lifgarde till häst den endast regements befälhafvaren laglitgen tillkommande extra judiciel: bestraffningsrätten blifvit af sqvadronscheferne ickt blott undantagsvis inkräktad och att detta under er följd af är opåtaldte förhällande icke kan hafva för blifvit sekundehefen obekant, med mindre han äsido satt tillbörlig, i kopgl. tjentgöringsreglementet uttryck ligen anbefalld värdnad om ordning och laglydnac inom det honom nådigst anförtrodda regemente; hva dan krigsfiskalsemb:tet ser sig föranlätet att ett så dant äsidosättande aj embetsplikt emot sekundchefen br generalmajoren grefve von Stedingk till påföljd jemlikt 2 kap. 13 jemförd med 30 4 samma kapitel kongl. krigsartiklarne, beifra. Vidkommande dernäst de i tredje anklzgelsepunk ten omförmälda af sergeanten Almroth gjorda angif velser att hr generalmajoren grefve von Stedingk, h majoren Oxehufvud, hr f. d. ryttmästaren frih. rr Manderström och hr ryttmästaren greive Björnstjerna hvilka, hvar efter annan, grefve von Stedingk till de: Il Maj 1846, Oxehufvud derifrån till den I Juni 1849 friherre Manderström från sistnämnde dag til den I April 1851 samt grefve Bjärnstjerna derefter inne haft den sqvadron, för hvilken grefve Björnstjern: ännu är chef, skulle bafva på uppgifae sätt begåt försnillning af sqvsdroneas fourage, så har Almrotl för siti först giorda. men sedermera återkallade vå