Aftonbladet – 17 augusti 1853, sida 2

Medan jag sålunda talade, voro min onkels blickar fästade på ett hörn af gatan der en figur stod orörlig, till hälften i skuggan till hälften i månskenet. Ack! grade jag, följande hans blick, jag har sett denna man två eller tre gånger gå gatan upp och ned utmed på andra sidan husraden och vända sitt hufvud mot vårt fönster. Våra gäster vore hos 02s då, och min far i full fart med sin föreläsning, eljest skulle jag ha..., Isnan jag hann sluta meningen, rusade min onkel sin väg, qväfvande ett utrop, störtade at ur rummet, linkade utför trapporna och befann sig på gatan, medan jag ännu stod liksom -fastnaglad på siället af öfverraskning. Jag qvarstod vid fönstret, med blicken fästad på figuren: Jag såg kaptenen, med sitt blotta hufvud och sina grå hör, gå tvärs öfver gatan; figuren studsade, vek om hörnet och flydde. Jag följde derefter min onkel och kom just lagom för att hindra honom från att falla: han stödde sitt hufvud mot mitt bröst och jag hörde honom mumla: — Det är han — det är han! Han har spörat upp oss! — han ångrar sig!, Kar. Påföljande dag helsade lady Ellinor på hos oss; men till min stora missräkning utan Fanny. Antingen nu någon glädje öfver den föregående nattens. tilidragelse hade bidragit att föryngra min onkel eller ej, det vet jag icke, men han syntes mig tio år yngre då lady Ellinor inträdde. Huru omsorgsfullt den välknäppta rocken var borsiad! huru ny och glänsande den svarta halsduken! Den stackars kaptenen hade återvunnit sitt mod och han såg mäkta stolt ut! Han stod der med glöd på kinden och eld i ögat; hufvudet bakåtlutadt och heia hans hållning fast, sträng, martialisk och majestätisky liksom hade han i speisen för sitt detachement väntat en dust med de franska kyrassiererna. Min far deremot befann sig såsom vanligt (intill middagen, dä han, åf aktning för sin Kitty, alltid omsorgsfullt klädde sig) i sin beqväma morgonreck och tofflor; och undan