Aftonbladet – 13 augusti 1853, sida 3

tusiastiska förhoppningarne som väcktes af dess ; begynneise. Allmänheten synes hafva förblifvit jemförelsevis kall, åtmingtone om man skall döma efter ländsortspressen, som vid anmälandet. af. sjelfva planen för arbetet ej hade: nog: vältaliga ord att lofprisa företaget! och som med högljudt jubel mottog de första häftena, men haft litet eller intet att säga om det fullbordade verket. Om vi skulle våga ett omdöme, — och vi anse det för vår pligt att egna uppmärksamhet åt ett arbete som framträdt med så stora anspråk — så befara vi nästan att hr Ridderstad skjutit öfver målet. Med gin kända liflighet, sitt begär att framkalla stora effekter och skakande scener, har han velat åstad-! komma någonting rätt utomordentligt; han har gripit sig an med en skildring af bränvinsförderfvet, mindre egnad att: troget framlägga dess följder i deras: rätta och i sanning tillräckligt hemska dager, än att med fantasiens alla bjelpmedel måla ett afskyvärdt och fasaväckande spöke, hvars anblick skall framkalla en helsosam bäfvan. Det är denna öfverdrift, detta jägtande efter det skakande, som förstör den bästa verkan af hr Ridderstads redligt!: aenade och högt aktningsvärda agitation mot bränvinet. Med:större måtta i sin teckning och sparsamhet i påläggandet af sina färgerl. skulle, han hafva lyckats mångdubbelt bättre. En skriftställare, som skildrar sociala förbällanden i afsigt att förbättra dem, måste framför allt bemöda sig om rättvisa. Om fäderneslandet verkligen i sin helhet är så objelpligt hemfallet åt dryckenskapsdjefvulen somj man sökt göra troligt, så måste man dock il första rummet bemöda sig att visa i hvad mån det onda är i tilltagande eller aftagande. Och med full käns!a af de eländen som den omåttliga bränvinsförtäringen, framkallad och underhållen af den omåttiiga och hufvudlösa brän-: vinsproduktionen, ådragit och dagligen ådrager vårt stackars fädernesland, kan man dock icke utan den djupaste orättviaa påstå att närvarande tid i detta afseende är sämre än den närmast föregående. Tvärtom ligger i det allmänna erkännandet det högljudda uttalandet af det ondas tillvaro ett steg till förbättring, och ett väsentligt steg. Äfven våga vi på-l stå att fyllerilasten inom tio eller tjugo år i Sverige ej obetydligt aftagit. Deträknas nu icke för någon ära inom ständspersonsklassen att öfverlasta sig och andra, och inom de ringare klasserna är förhållandet ganska betydligt för-: bättradt, ehuru ännu alltid tillräckligt mycket återstår, för att uppkalla hvarje fosterlandsväns riga förbättringsbemödanden. Onf det är sannt att det grofva:fylleriet på städernas gator samt vid ting. och sälg fa minskats, de fordna så vederstyggliga fria måndagarne försvunnit, bränneriernas åntal på 40 år inskränkts till under en tredjedel, nykterhetsväsendet befrämjats hos våra arbetande klasser, så att man här och der kan träffa bela. socknar: der ingen af den yngre allmogen förtär den. rusgifvande drycken; om på itskilliga trakter allmogen sjelf insett det för landtbruket förderfliga i bränvinstillverkningen, och nedlagt sina husbehofspannor, på samma sång de genom förbättringar i sitt landtbruk hålit sig mångfaldiga gånger skadeslösa för mistningen af den kära dranken, hvilken en lång fördom låtit dem anse säsom omistlig för kreaturen; om. genom en sådan förnuftigare hushållning hos sjelfva kärnan af vår befolkning småningom börjat sprida sig välstånd, trefnad och ordning, så att bonden och hans tjenstfolk. i atbytetför bränvinet vunnit bättre och yrmnigare födoämnen, förökade kroppsoch själskrafter och en ekonomisk säkerhet som är vilkoret för all medborgerlig trefnad; om allt detta är en oförneklig verklighet, så skulle vi föreställa. oss att en romanskrifvare, gom ville zenom sina skildringar gifva en verksam impuls åt kriget mot fyllerilagien, icke borde försumma att i sina taflor kontrastera detta närmande till ett bättre mot den ihom vissa klasser och på vissa trakter möjligen tilltagande försämringen, för att derigenom icke blott väcka ruktan för lasten och dess följder, utan äfven lifva och intressera för deras motsatser. Detta har hr Ridderstad icke gjort, eller åtminstone i alltför ringa grad. Mot ett dussin vofvar och fyllhundar träffar man i hans bok knappast två nyktra och hederliga menniskor, Han synes framför: allt vilja skrämma och ippjaga fantasien. Vi tro ej på de goda verksingarne af offentliga afrättningar och spöslitvingar, hvilka enligt somligas förmenande skola aga en sådan. helsosam skrick i folket; vi ro ej heiler på nyttan af att uthänga skeleter och kadaver i skolsalarne för att inpregla itsväfningensförstörelser i ungdomens sinnen: Derföre kunna vi ej heller gilla hr Ridderstads metod, då han i ett drag skildrar den svenska medelklassen och allmogen såsom pränvinsstinkande och lönkrogssupande. Hans ok framställer strängt taget fyra samhällslager: ideln, der man finner de goda och rättskafens menniskorna, de nyktra, sedliga, redbara, som afsky bränvinet och bjelpa de arbetande slasserna att motarbeta förderfvet; — medelklassen, som omfattar penningmenniskorna, hvilka senom bedrägerier tillkräktat sig förmögenet från adeln, den de underhålla och öka senom infernalizka ångbräncerier; — den i melelklassen uppstigahde delen af den sjelfstänliga allmogen, nämndemän, gästgifvare o. 8. vå hvilka bjelpa den förra klassen att förrampa och utsuga det fattiga folket, men ji jäl och hjerta innerligt hata och förbanna len; — samt slutligen proletärerna, af hvilka lågra under den högvälbörna nådens välgöaude skugga kunna. uppfosiras till hederliga ch lyckliga menniskor, de öfriga dränkas i wväinnsHaden cCenom Adranvlkknst dn RS KL an Brr nm tr RN kt I GIN fö JE Sr LI I NR KRt tf LA TTR EA Em At Me Asel nn RA fee ER et ig Rh GA kr tta nr AR nd RR RS rn Klan