Aftonbladet – 13 augusti 1853, sida 3

seglat brefset, blickade jag upp och såg -att Roland höll på att tända sitt ljus vid min fars bord; och min far tog hsus hand och sade något till honom med låg röst. Jag gisrade att det angick hans son, ty han skakade på hufvudet, och svarade med sorglig ihålig röst: oNy smärta — ingen vanära. I detta afseende — tystnad Ix ! IV Kar. Lemnad: åt mig sjelf under den tidigare delen afrdagen, vandrade jag tankfull och allena genom Londons. vidsträckta öken. :Småningom gjorde jag mig. förtrogen med denna befölkade enslighet. Jag upphörde att tråna efter de gröna fälten, Denna verksamma energi rundt omkring mig, hvilken i början gjorde mig sorgsen, blef snart uppfriskande, och slutligen smittsam. För ett idogt sinne är ingenting så fängslande: som idoghet ! Jag började ledsna. på den sysslolösa barndomens gyldene frihet, jag började sucka efter mödor, och skåda ikring efter en baha. Universitetet, bvarpå jag förut tänkt med nöje, syntes nu förblekna till en bedröflig klosterlig utsigt: att vandra genom klostergångar sedan man trampat Londons. gator, syntes mig vara att gå baklänges i lifvet. Dag från dag blef mitt sinne alltmer känsligt; det utträdde ur gosseårena-rosiga skymning — det kände Kains dom, under mannaålderns klara sol. Onkel Jack var snart fullkomligt upptagen af sina nya spekulationer för menniskoslägtets väl, och om jag undantager måltiderna, (vid hvilka han var punktlig nog, den rättvisan måste man göra honom, eburu han icke lemnade oss i okunnighet om de uppoffringar han gjorde och de bjudningar han undanbad sig för vår sku ), så sågo vi honom sällan. Af: ven kaptenen försvann vanligen efter frukosten; han spisade sällan middag tillsammans