Aftonbladet – 11 augusti 1853, sida 3

gom icke blott eger intresse uti ichtyologiskt. utan äfven i historiskt och etbnografiskt hän-; geende: TE Längs Norges vestra kust idkas under sommarmånaderna ett eget slags laxfiske, som i mer än ettj afseevde är märkvärdigt. På de ställen af kusten, der hvit fradga af nägon bäck breder sig ned öfver en brant klippvägg och kastar sig i hafvet, har man märkt att lax samlas, för att springa upp i den för modade forssen. Finnes intet vatten med fradga, hvitmenar man klippan med kalk och lockar på detta sätt laxen, som anser den hvita klippan för en frad gande fors. På ssdana ställen, oci der bottnen närs kusten är jemn och icke för djup, bygger man ett Jlaxobservatorium, på det viset, att frän klippan ut läggas i hborisontel rigtning två eller fler: länga furubalkar, ett par alnar mellan de yttersta, och läter dem ut vid ändarna understödjas af andra länga farubalkar, som fästas i hafsbottnen och stä upp nägot utspärrade nedtill. (Jag skrifver detta sådantjag såg förhållandet vid Norges vestra kust 1816 och 1826.) På de borisontela balkarna fästas tvärslår, på hvilka lägges ett bräde och längst ute bygges ett litet skjul (en vaktbod); hvari ständigt en eller flera fiskare sitta och kunna se lodrätt ned i vattnet. Pä bottnen strös hvita mussleskal, för att lättare varseblifva de fiskar som komma deröfver. Här utbredes ett stort och starkt nät, i kanterna försedt med linor, som gå upp i vaktboden, och med hvilka fiskaren kän hopdraga vätet, nästan som en pung, dä hän märker att nä gon lax stär deröfver. Detta fiske kan endast verkställas om dagen och idkas blott af Strilerna, från en bygd vid Bergen, kallad Strilalandet. Uti en not tillägger författaren: Strilerna anses vara af en egen stam och skola ji mycket skilja sig från de andra norrmännen. De sägas ha egna plägseder och gifta sig vanligast inom sin egen folkfärd. Några af dem fara vid Pingstti den uppåt kusten och ingå öfverenskommelse medö strandegaren att, mot aflemnande till honom af hvar tionde lax, anlägga sina Lazxvärpe, på passande I ställen. Man ser derföre hvitmenade klippor på mänga ställen, då man seglar längs utanför kusten: Dei är märkvärdigt att detta laxfisKesätt icke brukas vid någon annan skandinavisk kast, eller af något anna! folk härstädes än Strilernay hvilket alit synes ädazalägga att det är mycket gammalt och sannolik! Jjemnärigt med samma folks inflyttning i landet. Der. emot brukas samma fiskemetod vid Bosphorens strän I der för Thonfisken, och beskrifves af Berggren i dess I Resa i Österlanden. Se denna Fauna sid. 146, de jag fästat uppmärksamheten derpå, att denna metod att fiska thonfisken är en qvarlefva från Phoenicierna, I hvilka der och på andra kuster af Medelhafvet på samma sätt fiskade nämhde art. Vidare synes det e; täla något tvifvel, att ju denna phoeniciska fiskmetoc tör thonfisken är densamma som den vid Norges vest kust från urminnes tider brukliga för laxen. Mer il hur har den kommit dit, och hvarföre användes de; il der blottaf-ett folk; som ännu: bar mycket egendom Il domligt i utseende och lefnadssätt? Är detta tillfäl lligt? Det synes föga troligt. Men om denna fiske il metod kommit till Norden genom nägön kolöni a denna i forntiden: vidt utspridda nation — sin tid ; engelsmän —så har den väl kommit hit öfver Eng flland, och då bör väl spår derefter förefinnas på nå il gon engelsk kust. Jemf. Yarr. p. 61. ? nn ———— trr— 1