Aftonbladet – 9 augusti 1853, sida 3

stulle Inga 1 turkisk tjenst OCh ait ängtartyget Leonidas, medfört 120 kistor gevär tilll! Konstantinopel. : Utom den egyptiska flottan väntar man äfven till Konstantinopel ett antal örlogsfartyg samt landtrupper från Tunis. Till Redaktionen af Aftonbladet! För någon tid sedan kom insändaren af dessa rader händelsevis att göra bekantskap med en liten och till det yttre mycket anspråkslös engelsk periodisk skrift med titeln: the Family Economist, hvaraf ett ark utkommer i månaden och som innebåller hvarjebanda strödda uppsatser af sedolärande berättelser, råd för helsans bevarande, hushållsrön m. m., samt påträffade dervid i årgången för år 1851 ett par artiklar, innefattande berättelse om den tillfälliga upptäckten och verkningarna i flera uppgifna fall af ett botemedel mot rötaktiga febrar. Såväl sjelfva beskaffenheten af det ifrågavarande medlet, som den beskrifna utomordentliga framgången af dess användande, i förening med den aktningsvärda och tillförlitliga källa hvarur berättelsen var hemtad, föranledde ins. att taga en afskrift af nämnda artiklar, i ändamål att vid något blifvande tillfälle kunna reproducera dem inför svenska allmänheten till vidare bepröfvande. Och som den årstiden nu är inne, då starkare -temperaturvexlingar mellan de olika tiderna af dygnet, mindre försigtighet i klädsel mot aftonen, ymnigt förtärande af frukt och grönsaker m. m. lätt föranleda till sjukdomsfall, likartade med dem om hvilka meranämnde artiklar handla, anhåller ins. att få det gjorda utdraget meddeladt genom Aftonbladet. Artiklarna i den engelska tidskriften hafva till öfverskrift: Yeast and putrid fever — Jäst och rötfeber, och lyda sålunda: Följande uppgift af nägra märkvärdiga fakta är tagen från doktor Cartwrights memoarer, uppfinnaren af den mekaniska väfstolen, och som utom sin mekaniska skicklighet var väl känd såsom en förständig och nitisk prestman samt en välvillig vän mot de fsttiga. Sanningen af den berättelse som här ätergifves med hans egna ord om framgängen af flera röp som icke rörde honom sjelf eller bans egen fördel, kan icke dragas i tvifvel. sUnder det jag bodde, säger han, i Brampton, en folkrik församling nära Chesterfield, utbröt der en rötfeber. Som större delen af församlingsboarne voro för fattige att sjelfve kunna skaffa sig läkarebiträde, så köretog jag mig att med ftillbjelp af de läkareböcker jag hade i min boksamling, ordinera för de sjuka det bästa jag förstod. Jag besökte bland andra en 14årig gosse, som var anfallen af febern. Han hade ej varit sjuk mänga dagar innan ostridigt rötaktiga symtomer visade sig. Jag föreskref begagnandet at bark (Kinabark?), vin och andra sädana läkemedel som mina böcker anvisade. Dessa bemödanden tjenade emellertid till ingenting; sjukdomen blef hvar dag svårare och mera elakartad, så att jag hvarje timma fruktade att få se dess upplösning genom döden. Tvungen att företaga en resa ville jag innan afresan besöka den stackars patienten än en gäng, och som jag trodde skulle blifva den sista, och beredde dervid föräldrarne på hans bortgång, som jag ansåg oundviklig, samt på en förlust, som j:g visste skulle gå dem häråt till bjertat. Under det jag samtalade med gossens moder il et sorgliga ämnet, fick jag se i hörnet af det ens af rummen en så med vört, som bereddes till dricka. Detta brinrade mig om ett rön hvarom jag nägonstädes hade läst, at: ett stycke unket kött hade äterfått sin friska smak derigenom att man upphängt det öfver ett kar med vört som befann sig i jäsning. Härvid slog mig den tanken för bufvudet, att jäst möjligen kunde korrigera eller mota sjukdomens rötaktiga natur, och jag gaf till följe deraf gossen in två stora matskedar jist. Derefier satte jag ut på min resa. Vid min återkomst ett par dagar derefter frågade jag oroligt efter gossen, och fick till svar att han var återställd. Jag kunde härvid omöjligt under trycka min nyfikenhet, och eburu mycket trött e!ter resan, samt fastän det var sent på aftonen, begafjag mig genast till hans hem, som var på 3 miles (!. svensk mils) afständ, i en vild det af kärrtrakten (the meors). Till min stora förvåning öppnades dörren af gossen sjelf, som säg frisk ut, och han berättade mig att han hade känt sig förbättrad alltifrån det ögonblick då han intog jästen. sSedan jag flyttat från Brampton, boåde jag i Lei e-stersbire. Som invänarne i denna församlicg vore å och förmögne, upphörde jag der med alla Jä karesysselsättningsr, och ville ieka ens ordinera för l min egen familj. Då en sf mina tjenare sjuknade, sände vi efter apotekaren ). 2 Som jag mycket litede på hans urskillniog och skicklighet, böll jag ej nägon rädplägning med bo nom. Sjukdomen tilltog emellertid, så att doktorn slutligen fann hvarje försök a:t hävima den fruktlöst, och gade mig att ban ansig den sjuke ej kusnpa !efva öfver 24 timmar. DÅ jag erfor detta, beslöt jag försöka verkan af att använda jäst. Jag gaf bonom två stora matskedar fulla, och inom 15 minuter geedan han intagit detta, blef bans puls jämnare, eburu ännu svag. Inora 32 minuter var han i ständ att stiga upp ur sängen. Det uttryck som han be sagnade för att beskrifva läkemedlets verkan, var att ban kände sig helt lättad efter dess intagande. Efter ett par timmar gaf jag konom sago med vin oeh ingefära, och lät bonom en timme derefter äter taga in en dosis jäst. Åter efter en timma gaf jag honom bark såsom förut, nästa timma fick ban något föda, och ännu en timma derefter en dosis jäst. Han fort: for att tillfriskna och var snart i ständ att återtaga sitt arbete. Omkriog ett är derefter, säg jag vid passerandet förbi ett enstaka torp utanför byn, dottern i huset som stod utanför dörren i ett upprördt och mycket Ibedröfvadt tillständ. Hon berättade mig att hennes far var döende. Jag steg in och fann honom i det Jsista stadium af en rötfebersjukdom. Tungan var Isvart, pulsen koappt märkbar och han läg utsträckt säsom ett lik, i en fullkomlig känslolöshet. Jag anIskaffade genast nägot jäst, som jag spädde med vatten och hällde i munnen på honom, samt lemnade Itonom derefter, med föga hopp atthan skulle komma sig. Två timmar derefter äterkom jag och fann honom då hafva äterfätt sansmningen och iständ att tala. Jag gaf honom då en dosis bark. Sedermera tog han med mellanstunder nägon förfriskning. Jag stannade I qvar tills han ävna en gång bade intagit jäst och lemnade honom sedan, meddelande de föreskrifter jag kunde anse lämpliga. Nästa morgon kl, 9infann jag mig äter och fann honom då, efter hvad detsyntes, äterstålld. Han var en gammal man, nära sjuttiotalet. ) Apotekarne, så kallade, hafva i England en annan karakter än i Sverige, och äro ett slags doktorer, men som sjelive förse med medikamenter. Den egentlige apotekaren, som häller medicinsk butik, kalas der chimist. Stundom äro dock båda befatt