Aftonbladet – 6 augusti 1853, sida 3

som svanen poetiskt anmärker. Har dn inte 2å, min gosse, hva sa?, Sålunda direkt tillspord, blickade gosser upp med ett föraktligt leende på sina läppar. Ja, jag vet hvad lifvet är, och jag säger att lifvet, likkom armodet, har besynnerliga sängkamrater. Fråga mig hvad lifvet är nu, och jag svarar: en melodram; fråga mig hvad det är tjugo år härefter, och jag skall svara ... En fars? inföll hans kamrat. Nej, en tragedi — eller en komedi, såsom Moliere kallade det.s Och hurudan är väl den? frågade jag intresserad och något öfverraskad af tonen hos min jemnåring. Det är der pjesen slutar med den slugaste skälmens triumf. Min vän här har inga utsigter. ;Lofvad vare sir Hubert Stanley, hm — ja — Hal Peacock kan väl vara slug, men han är icke någon skälm., Det var just icke alldeles min meningn, sade ynglingen torrt. xJag vånde fan tog din mening, som svanen säger. Hör bit der, air! Min tjocka herr värd, röj af bordet, rena glas — varmt vatten — socker — citron — och ut med buteljerna! Röker ni, gir? Och rr Peacock bjöd mig en cigarr. Då jag nekade, tog han och rullade omsorgsfullt ett föga inbjudande profstycke på någon föregifven Havana, fuktade den rundt ikring, såsom en boa constriktcr säges göra med den oxe han bereder sig att nedsvälja; han afbet ena ändan och påtände den andra medelst en liten för detta ändamål inrättad maschin, som han framtog ur fickan, och han var snart upptagen med en häftig ansträngning (som länge mötstodr af den ogräset medfödda fuktigheten) att förgifta den omgifvande atmosferen. Vare sig sågom täflan eller till sjelfförsvar framtog dervid den unga mannen ur sin egen väska ett mycket prydligt cigarrfodral af satömet, sytberligen broderadt af hågon vacker hand, ty orden Från Julia, voro i ganska läsliga bokstäfver insydda derpå —