Aftonbladet – 6 augusti 1853, sida 3

den som icke vet hvad vetenskapen redan tillvägabragt, fullt ut så vidunderliga, som alkemisternas. Icke metallernas förvandling, som för de gamle föreföll så sannolik, tro vi oss kunna åstadkomma; men vida besynnerligare ting. Vi äro så vana vid under, att vi ej förundra oss mer öfver något. Vi fästa solsträlarse på papper, och afsända vära tankar på de längsta afständ med blixtens hastighet. Vi smälta koppar i vatten, och gjuta deraf bilder i kölden. Vi läta vatten frysa i glödande deglar, och till och med qvicksilfver stelna deri, till fast och smidbart qvicksilfver, och vi anse möjligt att besörja lyshållningen i stora städer på det mest strälande vis, medelst lampor utan läga, utan eld och från hvilka luften är utestängd. Vi frambringa fabriksvis ett ibland de fordom mest dyrköpta ämnen, ultramarin, och tro att nägon i morgon eller öfvermorgon hittar konsten att af ett stycke träkol göra en präktig demant, af alun safirer och rubiner, af sienkolstjära krappens praktfalla färgämne eller den frossbrytande qvininen, eller morfin; — allt detta är antingen nära lika dyrbart med guld, eller vida nyttigare. Med upptäckten härat sysselsätta sig alla, och likväl ingen ensamt. Alla kemister syssla dermed, för så vidt de utforska lagarne för kropparnes förändringar och itörvandlingar; men ingen sysselsätter sig ensamt dermed, för så vida att ingen gör frambringandet af demant eller qvinin till sin lefnads förnämsta angelägenhet. Fuanes en sådan man, utrustad med de nödiga kunskaperna, i förening med de fordna guldmakarnes mod och ihärdighet, så skulle han hafsa uteigtattlösa sitt problem. Efter de nyaste upptäckterna om de organiska baserna, är det oss tillätet att tro på allt detta, utan att dermed ät någon inrymma befogenheten att atskratta oss som guldmakare. Vetenskapen har uppyst oss om att den alla dessa under förrättande menniskan bestär af förtätad luft: att hon lefver af förtätad och oförtätad luft och kläier sig i förtätad luft: att hon bereder sia föda med tillhjelp af förtätad luft, och medelst förtätad luft sätter de största tyngder i rörelse med vindens hastighet. Det sällsammaste härvid är, att tusentals af dessa på två ben gående hyddor af förtätad luft, stundom, för tillgängen på och förvärfrvandet af den förtätade luft, som de behöfra till underhäll och beklädosd, eller för sin makts och sin äras skull förstöra hvarandra medelst förtätad luft, i stora drabbningar. Men för att återkomma till alkemien, så förgäter man vid dess bedömande alltför mycket att en vetenskap är ett slags andlig organism, hos hvilken, likasom bos menniskan, sjelfmedvetandet inställer sig först vid ett visst utvecklingssteg. Vi veta nu attalkemisternas samtliga sytten tjesade till ett högre ändamäls uppnäende. Vägen, som ledde dit, var uppenbart den bästa. Till uppresandet af ett palats fordras många stenar som måste uppbrytas, mänga träd som mäste fällas och tillyxas; byggnadsplanen kommer ofyanifrån: endast byggmästaren känner den. Hvad vi här anfört ur Liebigs bref, har blott blifvit hemtadt ur de första, som innehålla inledningen och en del af Alkemiens historia, hvilken är att hänföra till kemiens första tidehvarf. I det följande ägnar författaten en icke mindre sorgfällig granskning åt de Flogistiska konsternas arbeten, hvilka upptaga kemiens andra tidehvarf, och åt den Antiflogistiska kemien, som bildar det tredje och lade grunden till kemiens nuvarande skick. Ett fjerde tidskifte har redan ingått, med forskningens öfverförande på ett nytt, ett omätligt och för kemien enkom oöfverskådligt fält: den organiska naturen och de geologiska företeelserna, Här måste Anatomi, Fysiologi, Pathologi, vetenskaplig Landthushällning, Geologi, Mineralogi, oupphörligt gå hand i hand med kemien, och ömsesidigt understödja hvarandra, till gemensam förkofran. Författaren antyder så väl nödvändigheten af denna samverkan hädanefter, som de nya utsigter, hvilka derigenom öppna sig för hans och en bland de i detta stora bolag arbetande vetenskaperna. I praktiskt hänseende är författarens framstöllning härom utan fråga det vigtigaste i alla de 33 brefven; också tyckas de 20 sista nästan uteslutande författade med hänseende till detta syftemål. Några utdrag ur denna afdelning kunna vi dock lika litet anföra, som ur redovisningen för kemiens utveckling efter alkemisternas tidehvarf. Allt det derefter följande är så sammankedjadt till ett helt, att man måste läsa det oafkortadt, för att få begrepp om ämnet för hvar gärskild afdelning. Efter brefsamlingen har författaren bifogat åtskilliga urkunder, hvaribland ett bref af Galileo Galiei är så märkvärdigt, särdeles med afseende på förhållandet. emellan tiden då det författades och innehållet, att det väl kan vara värdt att reproduceras någon gång, när tillfället så föranleder. En annan bilaga synes af stor vigt i sanitärt afseende: med bevisande sifferuppgifter styrker den upptäckten af en först helt nyligen utforskad orsak till en för barnbördshus egen rötfeber, som ofta är utomordentligt härjande. Öfvergöttningen tycks troget följa icke blott originalets mening, utan äfven dess örd, med undantag blött då oförenliga språkbruk gjort en eller annan omskrifning till vilkor för tydligheten. En öfverensstämmelse af mindre tillfredsställande art, är den-emellan tryckfelslistornas omfång, hvari original och öfversättning täfla med hvarandra. Men äddå hafva vi upptäckt åtminstone ett oanmärkt fel, hvarpå vi anse af vigt att fösta läsarens uppmärksamhet, emedan det innehåller en origtig uppgift; s. 343, r. 14, står nämligen kolsyrade men bör vara fosforsyrade. (Insändt.) Norska Bränvinslagstiftningen. Sedan lyckligtvis den opinion blifvit i landet öfvervärande. ätt hrygmvinot dr I hömaa