Aftonbladet – 5 augusti 1853, sida 2

nerade allena, eller endast åtföljd af ankan, och utan att ens ha en bok i handen. Men småningom återkommo hans lärda vanor; min mor formerade hans pennor, och arbetet fortskred ånyo. För min egen del, öfverlemnad åt mig sjell som jag var, isynnerhet om morgnarne, började jag oafbrutet fundera på framtiden. Jag otacksamme, jag började att icke längre åtnöjas med hemmets lycka. Jag hörde på afstånd den stora verldens brus, och väntade otåligt vid stranden. Med några blygsamma hostningar och svälj ningar och en okonstlad rodnad på sin sköna panna, samtyekte slutligen min far en afton att tillfredsställa min ofia upprepade bön at! för mig uppläsa några stycken ur det stora arbetet. Jag kan icke uttrycka de känslo som denna läsning hos mig uppväckte — de hade någon slögtskap med bäfvan. Ty omfattningen af hans bok var så omätlig — och vid dess utförande spårade man ledningen af en så vidsträckt och mångfaldig lärdom — att det syntes mig liksom hade en ande för mig öppnat en ny verld, som alltid legat framför mina fötter, men gom min egen menskliga blindhet hittills bade dolt för mig. Det outsägliga tålamod hvarmed dessa materialier blifvit samlade år efter år — den lätthet hvarmed de nu, genom snillets lugna kraft, syntes ordna sig i harmoni och system — den omedvetna ödmjukhet hvarmed den lärde framlade frukterna af ett mödosamt lif; — allt förenade sig att näpsa min egen äflan och ärelystnad, på samma gång som allt uppfyilde mig med stolthet öfver en fader, gom befriade rain sårade egoism från en smärta. Hä var i sanning en af dessa böcker som omfatta en heltillvaro, likt Bayles Diktionär, Gibbons Historia eller Clintons Fasti Hellenici, — var det en bok till hvilken tusendetal böcker hade bidragit, blott för att göra ett enda sinnes originalitet mera djerf och klar. Alla åldrars gyldene smycken hade blifvit inkastade i ugnen, men utur formen framkom det nya myntet med sin egen prögel. Och lyckligt