Aftonbladet – 2 augusti 1853, sida 3

get och besviket hjerta lagt derpå, uppenbarade sig ännu en gång, och skön såsom i ingdomen, geniets enda sanna herrskarinna — ryktet! Ack, huru värmt deltog jag icke i min mors stilla triumf! Blickande tillbaka på det förlutna, kunde jag nu se huru hon år efter år smugit sig alltmer in i min faders hjerta, — nuru det som varit godhet hade öfvergått till kärlek, — huru bruk och vana, och de oräkneliga länkarne i hemmets ömma omsorger hade frambragt denna sympati med den geniaiske mannen, gom i början icke fanns mellan henne och den enslige forskaren. Dernäst tänkte jag på den gråe, örn-ögde gamle soldaten med hans förfallna torn och magra åkrar, — och jag såg framför mig hans stolta, fördomsfulla, ridderliga ynglinga-ålder, framglidande mellan ruinerna eller grubblande öfver den mögliga stamtaflan. Och denna son, 18 förskjuten, — för hvilken mörk förbrytelse kunde det väl vara? — en rysning gick öfver mig. Och denna flicka, hans ögonsten, hans ullt, var hon skön; hade hon blå ögon liksom min mor, eller en hög romersk näsa och hopvuxna ögonbryn som kapten Roland? Jag funderade, och funderade, och funderade, — och ljuset brann ut, och månskenet blef allt klarare och lugnare, tills jag slutligen fann mig seglande med onkel Jack i en luftbalong, och jag hade just tumlat ned i Röda hafvet, då Primmins: välkända röst återbragte mig till lif med ett Gud bevare mig, gossen har cke varit i sin sörg på hela Guds långa natten I IV Kar, Så snart jag blifvit klädd skyndade jag utör trapporna, ty jag längtade att åter få besöka mina: gamla kära tillflyktsorter — den illa. trädgårdssäng jag sjelf besått med ane