Aftonbladet – 30 juli 1853, sida 2

oberoeride och förtjenta gentlemän, sådana som kapten de Caxton, blott ville, såsom jag nyss anmärkte, förena sig i en stor anti-aristokrat-förening, hvardera erläggande en liten summa qvartaliter, så skulle vi kunna tillvägabringa ett kapital, tillräckligt att öfverbjuda alla dessa ovärdiga individer, och hvarje man al förtjenst kunde ha sin utsigt till befordran. al sanning, sir! sade mr Squills, det ligger något stort i den tanken, eller hur kapten ? Nej, sir,, svarade kaptenen med fullkomligt allvar; det gifves i raonarkier endast en källa till ära och anseende. Det skulle vara stridande mot en soldats första pligt — hans vördnad för sin suverän., Tvärtoma, sade mr Squills, det skulle då endast blifva suveränen han hade atttacka för sin befordran. ; vÄran, fullföljde kaptenen i det han blossade upp, och utan att bevärdiga med någon uppmärksamhet denna kloka invändning, är soldatens belöning. Hvad bekymrar det mig att en ung glop köper sig sin öfverste-grad och bliz min förman? Sir, han frånköper mig icke mina sår och mina bragder. Ham frånköper mig icke den medalj jag vann vid Waterloo. Han är en rik man och jag är en fattig man ; han kallas — öfverste, emedan han betalat penningar för namnet. Detta behagar honom, godt och väl. Det skulle icke behaga mig: jag vill hellre förblifva kapten och känna min värdighet, icke i min titel, utan i de tjenster genom hvilka den blifvit vunnen. Ett uselt, ett lumpet mäklarefölje skulle köpa mig ett kompani! Jag vill icke vara ohöflig, eljest skulle jag önska att fan måtte ta dem, mr — sir Jack!, Ett slags rysning genomlopp kaptenens åhörare — äfven onkel Jack syntes träffad, efter hvad jag förmodade, ty han fixerade mycket barskt den buttre veteranen och yttrade ingenting. Tystnaden började blifva stötande — rar Squills bröt den. sDet skulle intressera migp, tillfogade han, ait se er Waterloo-medalj. Ni har den icke på er?