Aftonbladet – 23 juli 1853, sida 3

Utrikes Horrespondens-artiklar. (Från Aftondladets korrespondent.) Paris den 14 Juli. Så länge ännu frågan om krig eller fred hvilar tungt öfver Europa, så kan man icke hoppas att fängsla publikens uppmärksamhet för några andra ämnen, och hvad kan jag väl i denna fråga säga er som ni icke redan vet förut? : Jag frågar mig om de fakta som framträdt sedan mitt sista bref, czarens manifest och grefve Nesselrodes andra cirkulär, äro egnade att modifiera den uppfattning af ställningen jag förut uttalat. Jag tror det icke. Tvenne saker synas mig alltjemt stå fast, den ena att kejsar Nicolaus icke vill krig, den andra att han likväl skall låta det komma till krig så frarot han icke erhåller några högst vigtiga fördelar i den syftning hans framställda anspråk antyda. Alltifrån det dessa anspråk först Bragtes å bane, har man i dem kunnat spåra ett fast beslut att uttaga ett afgörande steg i afseende på herraväldet öfver Turkiet, och efter hvad jag tror, så måste man tillskrifva detta beslut långt -mindre czarens personliga ärelystnad, än den politiska nödvändighet som mnödgar honom att tillfredsställa, vare sig den bland hans folk i allmänhet rådande andan, eller det mäktiga parti som i Ryssland i sig. sammanfattar denna anda med en energi, nog fruktansvärd för att sjelfva envåldsherrskaren mäste dagtinga med densamma. Det är denna sakernas ställning, det är denna ryska allmänna anda, hvars jäsning, om den än -icke ljudeligen uppenbarade sig, syntes mig icke destomindre vara i tilltagande, det är denna jäsning som, efter hvad ni vet, föranledt mig awt allt ifrån början betrakta furst Menschikoffs sändning såsom något högst allvarsamt och såsom högst vigtig den kris som derigenom framkallats. Hvad innebär i sjelfva verket manifestet och cirkuläret? )Vi vilja icke krig, men vi vilja icke gifva efter något af de vilkor som ni uppställt för fredens bibehållande,. Det fordras en mycket god vilja för att i detta språk kunna se några fullkomligt lugnande afsigter i synnerhet om man på samma gång tager i betraktande hvad de andra makterna äro skyldiga sin heder, sin värdighet, sina intressen och aktningen för traktaterna. På Nesselrodes andra cirkulär kan ingen misstaga sig. Frågan är klar. Det gäller att veta om czaren, som, man måste medgifva det, de fakto berrskar öfver de sultanens undersåter som bekänna sig till den grekiska religionen, äfven skall de jure blifva deras beherrskare. Man kan sannerligen icke afbålla sig från att le, då man i vissa eljest ganska aktningsvärda blad läser, att detta är blott och bart en formfråga. Det är tvertom och i ganska hög grad en verklig kärnfråga. Det är czarens insättande i sultanens stad och ställe i afseende på herraväldet öfver sultanens undersåter. Detär den sednares afsättning från suveräniteten; och det betyder föga om denna afsättning nedskrifves uti en ömsesidigt förbindande akt eller i en simpel not. Har väl icke en mellan båda parterna öfverenskommen not samma kraft och verkan? Har väl icke en sådan, endast af ena parten utfärdad förbindelse, äfven bindande kraft? Rysslands föregifna koncession, att vilja nöja sig med en simpel not, är således endast ett gyckelspel. Det är alltjemt i sjelfva verket samma anspråk. Det låter så föga försvara sig, stt det icke ens lyckas grefve Nesselrodes obestridliga skicklighet att framställa det utan ait sjelf tillbakavisa det. Denne minister påstår att Ryssland, på grund af de traktater det sfslutat med Porten, redan eger den rätt hvarpå det för närvarande gör anspråk. Men om så förhåller sig, hvartill tjenar då en ny traktat? och hvilken blindhet skulle det icke ha varit å dess gida att nedsätta sina fordringar till en simpel not, hvilken, då den enligt dess eget system är mindre förbindande än en traktat, snarare skulle hafva till följd att inskränka än att bekräfta dess rättigheter: