Aftonbladet – 23 juli 1853, sida 2

ståndet, hr Sundler, såsom egen motion upp tog det af statsrådet Silfverstolpe framlagda förslaget till stadga för elemantarläroverken, ufvudgrunder regeringen genom den kungliga propositionen förklarat sig redan hafva antagit, att flera af borgareståndets ledamöter förenade sig med hr Sundler uti den anhålJan, att rikets ständer måtte hos konungen göra underdånig hemställan om en med nämnde förslag öfverensstämmande skyndsam reglering af rikets elementarläroverk, samt att statsutskottet härpå gjorde det afseende, .att detsamma vid anslagets tillstyrkande föreslog att dervid bland annat fästa det uttryckliga vilkor: att . Ifrån och med den dag, då den nya aflöningsstaten träder i verkställighet, skall vid hvart särskildt elementarläroverk sådan fullständigare undervisning i de till allmän medborgerlig bildning hörande ämnen meddelas, som för detta slags läroverk afses i det förslag till skolordning , hvilket finnes -stutsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden vidfogadt, utan förbindelse för lärjungen att derjemte studera de klassiska språken.r Om denna punkt uti statsutskottets förslag hade blifvit oförändrad af ständerna antagen, skulle sannolikt en stor del af det krångel, som sedermera inträffat vid läroverksfrågans behandling, aldrig bafva uppkommit. Ty det här åberopade förslaget till skolordning, hvilket icke var något annat än just nyssnämnda af hr Silfverstolpe framställda förslag till s. k. stadga, var i afseende på bildningsliniernas förening och sättet för denna förenings åstadkommande så tydligt och bestämdt samt förslagets antagande just i afseende på den undervisning, som borde i läroverken meddelas, var genom de af statsutskottet begagnade ordalagen så uttryckligen fastställdt såsom vilkor för anslagets användande, att någon återgång till det gamla icke rimligtvis å regeringens sida varit tänkbar, om denna punkt hade i denna form af ständerna antagits. Olyckligtvis blef punkten likväl icke antagen alldeles så, som den var föreslagen. Enligt ett af hr v. Hartmansdorff inom adeln framställdt jemkningsförslag borde den nemligen endast få följande lydelse: Ifrån och med den dag, då den nya -aflöningsstaten träder i verkställighet, skall vid hvart särskildt elementarläroverk meddelas så fullständig undervisning i de till allmän medborgerlig bildning hörande ämnen, som läroverkets omfång medgifver.r Efter återremiss till utskottet antogo adeln och presteståndet det Hartmansdorffska förslaget. Borgareoch bondestånden vidblefvo väl statsutskottets ursprungliga; men då frågan om antagandet af den ena eller andra redaktionen till följe häraf skulle afgöras genom votering i förstärkt statsutskott, segrade adeln och presterna med en röst. Sannolikt var det den aflagda förseglade sedeln, som äfven här, såsom sä ofta eljest, gjorde slag i saken. Det är lätt att inse, huru obestämdt och i sjelfva verket föga sägande det sålunda af ständerna antagna uttrycketi denna punkt var, och hvilket vidsträckt fält för den godtyckligate tolkning härigenom öppnades. Ty hvad förstås i detta stadgande med pläroverkets omfång)? och huru skall man af dessa uttryck kunna förstå, hvilket mått af s. k. allmän medborgerlig bildning ständerna ansågo det större eller mindre bomfångete medgifva? Mången förstår med sjelfva detta läroverkets omfång ingenting annat än just sjelfva beskaffenheten och vidden af de läroämnen, hvari undervisning inom läroverket redan förut meddelades; och stadgandet att så fullständig undervisning o. s. v. skulle meddelas, som läroverkets omfång medgåfve, ansågs derföre af somliga blott såsom en fras, som ingenting betydde, emedan den var så elastisk, att den äfven medgaf fortfarandet af det gamla alldeles oförändradt. Svenska Tidningen upplyste emellertid för någon tid sedan — och man har skäl att i detta fall tro henne väl underrättad — att det Hartmanisdorffska förslaget väl tillkom dels af försigtighet att ej genom uttrycken stöta presterna så för hufvudet, att de af motvilja mot vilkoret, skulle kunna afslå hela anslaget, dels af ömtålighet om konungamakten eller af en viss laggrannhet att ej träda konungens organisationsrätt för nära, men att sjelfva meningen med anslagets ändamål, allmän medborgerlig bildnings beredande åt blärjungarnei hvarje elementarläroverk, och denna så fullständig, som möjligt, var alldeles densamma hos adeln, som hog borgare och bönder. Tre stånd, hvilka i anslagsfrågor äro afgörande, skulle således i detta fall, d. v. s. hvad ändamålet angår, hafva varit fullkomligt ense, ehuru grannlagenheten afhöll ett af dem från att vilja närmare binda regeringen i afseende på sättet. Det är all anledning att anse denna förklaring fullkomligt enlig med verkliga förhållandet. Men det är fara värdt, att den ömtålighet om konungamakten, som i detta fall, ehuru förstärkt genom presternas motvilja mot hela det Silfverstolpeska förslaget, endast genom en röste pluralitet lyckades att göra sig gällande, mera skadade än gagnade. Ty i stället för att antagandet af statsutskottets förslag, såsom borgarne och bönderna ville, skulle hafva gifvit regeringen en styrka vid reformens genorhförande, som sannolikt hade gjort hvarje motstånd af biskopar och konsistorier och hvarje kringgående af ändamålet å motvilliga lörares eller läroverksstyrelsers sida omöjligt, lemnades regeringen nu-genom de sväfvande uttrycken utsatt för hela tryckningen af de prelatensiska intressen och fördomar, som beklagligen ännu icke upphört att i vårt land utöfva ett så mäktigt inflytande ledningen af vårt skolväsende. Också hade detta till följd, att, när omsider i Juli 1849 det kongl. cirkulär utfärdades, som skulle befordra ständernas beslut till verkställighet, deruti väl intogs det vigtiga stadgandet: att vid elementarläroverken i riket må befrielse från läs