bar han byxor af en färg som man snarast skulle kunna kalla gråpappersfärg., och han brukade aldrig stöflar, hvilka han pästod gjorde en man oförmögen att röra sig, utan korta klädesdamaskor och tvärhuggna skor. Vid hans urkedja hängde ett stort antal sigiller, och vid närmare påseende fann man att hvarje sigill föreställde något afsomnadt kompanis devis, och man kunde gäga dera likna de slagnes bufvudsvålar, gom buros vid gördeln af de gamle Irokeserna, i afeeende på hvilka ban verkligen en gång hade hyst filantropiska afsigter. som gått ut på dessa Indisners omvändande till kristendomen och den engelskepiskopala kyrkan, och tillvägabriogandet af ett fördelaktigt utbyte af bäfverskinn mot biblar, bränvin och krut. Det var naturligt att onkel Jack ekulle vinna mitt hjerta; min mors egde han redan ailtifrån hennes tidigaste hågkomster af huru han öfvertalat henne att låta lotta bort sin stora docka (en present af hennes gudmor) till förmån för sotargossarne. Så likt honom — han är så god!. plägade hon tankfullt yttra; de betalade sex pence stycket för lotterna — de var tjugu lotter och dockan kostade två pund. Ingen blef bedragen, och dockan, stackars kräk (hon hade så vackra blå ögon!), såldes för fjerdedelen af hvad hon var värd. Men Jack sade att ingen kunde ana huru mycket godt de 10 shillingarna kunde göra sotargoszarnel Det.ver naturligt nog, säger jag, att min mor tyckte om onkel Jack! men min far älskade honom lika mycket; och detta var ett ganska märkligt prof på min onkels tjusningsförmåga. Detär emellertid anmärkningsvärdt, att om en gång någon tillbakadragen lärd fattat tycke för en verksam verldsman, så är han långt mer böjd att beundra honom än andra äro det. Sympeati med en sådan sällskapsbroder tillfredsställer på samma gång hans nyfikenhet och hans maklighet: han kan resa med honom, göra upp planer med honom, strida med honom, med honom geaomgå alla de äfventyr om hvilka hans böcker så vältaligt berätta, och vid allt detta ej behöfva en enda gång resa sig från sin be