Aftonbladet – 16 juli 1853, sida 2

han blef äldre anmärkte ackuchören mr Squills, som var inbegripen i något hemlighetsfullt sysslande i ett hörn af rummet. Min far höll för öronen: — små varelser kunna göra stort väsen, yttrade han filosofiskt; soch ju mindre en varelse är, dessmer väsen kan den görax Yttrande detta, smög han på tå till sängen, fattade den bleka hand som framräcktes emot honom och hviskade några ord, hvilka utan tvifvel förtjuste och smickrade det öra som förnara dem, ty den bleka handen drogs hastigt ur hans och slogs ömt kring hans hals, Ljudet af en lätt kyss hördes i det tysta rummet. j Mr Caxtons, ropade ror Squills förebrående, spi oroar min patient — ni måste gå er väg.s Min far upplyfte sitt milda anlete, såg sig urskuldande omkring, strök aviga banden öfver ögonen, smög till dörren och försvann. Jag tycker, yttrade en beskedlig pratmakerska som satt på andra sidan om ram mors säng, sjag tycker, min vän, att mr Caxton borde ha visat mer glädje, — mera naturlig känsla vid åsynen af lillan, det för jag söga: och ett sådant barn sen! Men alla karlar öro aig lika, min vän — känslolösa — känslolösa allesammans, lita på det.s ,Stackars Austin!s suckade min mor svagt — shum föga de förstå bonom.o ,Och nu vill jag ha rummet utrymdt,, sade mr Squills. — Sof nu, mrs Caxton. Mr Squills,, utbrast min moder, och sänggardinerna rörde sig, te för all del efter att mr Caxton icke tänder eld på sig sjelf; — och bed honom, mr Squills, att han icke är örolig och saknar mig. — Jag skall komma ned mycket snart — skall jag inte det? Ni skall polera gi håller er stilla, min frus Vär god och säg det; — och Primmins, — ,Ja, fru lilla. Nu bryr gig väl ingen om sin husbonde. Glöm inte, — (och min mors läppar närmade gig helt nära intill rors Primminsg öra,) —