Aftonbladet – 13 juli 1853, sida 2

stränga bevakningen, samt att många inträda i klostren, men deremot aldrig någon ses komma tillbaka derifrån; att kanoniska lagen så godt som bannlyser en missnöjd nunna; att kyrkans lärare ständigt läsa förbannelser öfver sådana otrogna, nunnor, så synes fullt skäl vara att vidtaga några mätt och steg. Han visste väl hvad herrarne på motsatta sidan skulle svara: att man ville intränga på religionsfrihetens område; men härvid måste erinras att hans afsigt icke vore att inkrökta på religionsfriheten, utan endast att beskydda den borgerliga friheten. Häri ligger hutvudfrågan; hemligen huruvida icke förbållandet är sådant, att i trots af den lag och den konstitution som skall beskydda engelske män och engelska qvinnor, personer instängas inom stenmurar och der beröfvas allt umgänge med sina vänner samt följaktligen all den trefnad och lycka som kan hemtas från det B0eiala lifvet (hör, hörl) Af några anmärkningar som han hade hört, slöt han att en stor obekantskap bos husets ledamöter rådde rörande detta ämne. Kanhända visste en öch annan, att i den 8. k. Roman Catholic relief act finnes en föreskrift som uttryckligen förbjuder inrättandet af några kloster för manspersoner; men det finnes också en clausul beträffande nunnekloster, af hvilka det då endast funnos sex i hela Jandet. Nu deremot kunde man af den romerskkatolska kalendern -se, att i England och Welcs tillsammans finnas ej mindre än 75 kloster, blahd hvilka 9 tillkommit för två år sedan och 13 under sistförflutna årets lopp (hör, hör!) Herrar katoliker äro utan tvifvel berättigade att öka och mångdubbla sina inrättningar och fägaa sig åt deras framgång; men, de böra icke anse det oresonligt, om man ber dem vara så goda och icke göra fruntimmer lyckliga emot dessas vilja. I fråga om denna oäfbrutnavlycka, så ville han hänvisa till tex. ten hos katolske författare, som ständigt kla.