Aftonbladet – 6 juli 1853, sida 2

vägen, utan äfven ännu en mängd andra växter så lifligt påminde om europeisk vegetation och Europas mildare klimat, att det hela nästan hade tycket af ett engelskt landskap. Vi passerade snart det s. k. Half-way-house, ett slags hotel på halfva vägen till Longwood, som ifrån hamnen synes trona högst uppe på öns bjessa, och af hvars skylt, der Napoleon tronar i imperialistisk ställning med sjögrön frack och blossande kinder (liksom förargade han sig öfver sin bild), man påminnes om den för minnet dyrbara grund man beträder; och här stannade jag litet att beundra de verkligen vackra omgifningarne. Knappt skulle man kunna tro, att detta S:t Helena, hvars första anblick från sjösidan är så afskräckande och hemsk, ändå kumde hysa sådana fagra ställen, som häruppe, och dessa på sätt och vis dolda skönheter lemna ett nytt bevis på oriktigheten af att döma efter ytan och första intrycket. Ty älskeliga äro i sanning öns inre bergtrakter. Framföre, högt, högt upp reste sig de skyiga topparne af bergen på öns midt, ej nakna och gråsvarta såsom strandklipporna, utan klädde i en frodig och lifligt grön drägt, ända långt ned,:; som verkligen gaf dem ett trefligt och på sätt och vis nästan tropiskt utseende. I alla rigtningar slingrade sig härifrån, liksom stelnade strömmar, höga lavaåsar, äfven de högst uppåt bärande en lummigt saftig betäckning af, om ej höga, åtminstone täta skogar, i hvilkas skydd här och der vänliga hvita hus framskymtade, grupperade på höjderna liksom djerfva utposter; och mellan dessa längre ut mot stranden kala och rödaktiga åsar, slingrade sig djupa dalar; genomsorlade af små bäckar, der tårpilarne stodo sörjande medsin lutande löfkrona, liksom ännu i dag veklagande öfver S:t Helenas bestämmelse. Från det ställe, der jag öfverskådade denna nästan ljufva tafla (den blir det särdeles genom den skärande kontrasten med kusttrakterna) och der den Napoleonska grafdalen öppnade sig i djupet under mina fötter, drog sig vägen i rak sträckning på en af dessa nyssnämnda åsar, ända fram mot öns norra sida, der en slätare och vidare platå öppnar sig. Här, just def denna platå börjar att slutta ned mot hafvet, är det verldsbekanta