Aftonbladet – 2 juli 1853, sida 3

Tredje Allmänna Reformmötet. (Forts. från gårdagsbl.) Hr Hedengren ansäg hvar oeh en böra uttala sir mening. Oaktadt han i början, efter förslagets an. tagande vid sista riksdag, hade stor antipati moi detsamma, hade han trott sig böra ingä i betraktelser, om det möjligen kunde leda till ett bättre, än den närvarande ständsformen. Det ringa intresse som visar sig för reformens genomförande, efter an. dra valsätt och representationsformer, förmådde honom att tänka närmare derpå, och han kom ett ögonblick pä den tankan, att förslaget hade nägra fördelar, som icke borde alldeles förkastas. Tularen åberopade upphörandet af adelns sjelfständighet; tillökniogen af stånden med 15 ledamöter i hvarje, hvilka icke hade alldeles samma intressen som de gamla stånden, 0. 8 v. Men sedan han ytterligare begrundat det föreslagna sättet för beslutens fattande, m. m. hade han mäst afstå från all förhoppning, attgenom det ernå nägot lyckligare resultat för landets stora angelägenheter. Han vill nu blott äberopa en omständighet, som så tydligt visade detta, att knappast mer behöfdes, då det t. ex. gällde skatte-anslag. Det är bekant att i dessa frågor de närvarande ständen vanligen stanna i olika beslut, oftast två mot tvä. Då skall frågan afgöras i förstärkt utskott. Dit komma ständsnämnderna i de flesta fall, hvarje enig att rösta för sitt ständsbeslut; ty i synnerhet adeln och presteständen hafva lyckats att organisera valen sä, att pluraliteten insätter hvarenda medlem af nämnden. Hela afgörandet beror dä merändels på en enda röst, eller den aflagda förseglade sedeln. Men man har ätminstone möjligheten, att härvid genom denna sedlen vinna i spelet. Efter det nya förslaget blifver detta omöjligt, då de nämnde två stånden, med den starka ssmmanhäållning som de visat sig bättre än de andra kunna ästadkomma, lätt få åtminstone några rösters pluralitet i riksnämnden ; och när då frågan skall gä till alla fyra ständen, men derefter endast två ständ, säledes just desamma ständens bifall är tillräckligt, samt de andra tvä ståndens afslag blifver utan all betydelse, finner man att adeln och presteständet efter all sannolikbet komme att genomdrifva hvilka skatter och anslag de behaga, blott de lyckas vinna nägra få röster i nämnden af åe skatt dragande sjelfva. Hr Uhr, ansåg sig böra begära ordet i anl. af en föregående talares yttrande, att han skulle hafva varmt förordat det hvilande förslaget. Det förord ban gifvit nämnde förslag berodde derpå, att han ansett att på denna väg man möjligen kunde komme till samma mäl som Örebroförslaget. Andra talare hade framställt det hvilande förslagets skuggsidor; talaren ville för sin del framställa äfven nägra af dess glanspunkter. En sädan vore den först omnämnda broderligheten, hvilken måste uppkomma genom alla ständens förening i riksnämnden. Hvad ssmmansättningen af ridd. oeh adeln angär, så kaode den väl aldrig blifva sämre än den nu är, ätminstone skulle hädanefter inga af de nämnda kommenderingar till votering ega rum, och fattighushjon dis: ponera fullmakter och tillsätta representanter. Emellertid ansäg talaren det nu hvilande förslaget icke medföra nägot steg framät; men med nägra förändringar kunde det blifva det. Ett förslag i detta afseende hade ock vid förra riksdagen varit åvägabragdt af grefve Erik Sparre, med hvilken flere ledamöter af riksständen öfverlaggt derom. Enligt det skulle adeln bestå af 75, presterna 55, borgareständet 70 (hvarat 15 icke borgare) samt bondeståndet 100 medlemmar. Talaren hade vid föregående riksdagen samverkat till utarbetandet at det förslaget och hemställde om ej de nu församlade reformvänperna ville taga detsamma i öfvervägande. Hr Bohlin erinrade derom att han, i sitt föregående anförande, uttryckligen framhållit att hr Uhr varmt förordat det hvilande förslaget endast som ett öfvergångsförslag, ehuru han till grundsatserna föredragit det s. k. Örebroförslaget. Det vore en obestridlig sanning att Riddarhuset i det hela icke kan blifva sämre sammansatt än hvad det är, och detta hade tal. villigt medgifvit; men i hans tanke vore det bättre att, när mar ändock vill blifva qvitt hela institutionen, läta densamma vara svag, än att förstärka och föryngra densamma. Det nuvarande riddarhuset är alldeles vanmäktigt till motständ, så snart tre stånd vilja en förändring och deras mening på allvar understödjes af regeriogen. Adeln vet nemligen alltför väl att framfarna regenter mer än en gäng, för att betrygga sig majoritet på riddarhuset, creerat nya adelsmän i massa; och att samma konungsliga prerogativ ännu finnes i vär gällande grundlag, samt för samma ändamäl när som helst kan begagnas, om et halsstarrig motstånd dertill föranleder. Det vore således nu lika oklokt som fruktlöst att försöka ett mot