Aftonbladet – 2 juli 1853, sida 3

Islag som vore någorlunda likligt; men att yttra sig derom speeielt, vore tid nog när ett dylikt förslag framlades och att här uppsätta ett sädant, dertill saknade nuvarande möte bäde tid och befogenhet, sedan reformvännerna en gäng antagit det s. k. Örebroförslaget med de jemkningar dervid dem bondeständet ort. a Schantz törsta tanka hade varit, att bvad föregående möten beslutat, borde upprätthällas. Han hade sedan hört, att ett annat förslag blifvit uppstäldt, som utan att ändra hufvudgrunden, skulle innehålla antagliga modifikatioser. Om så är, att ett möte beslutar att ansluta sig till detta, emedan man anser det vara godt, visste talaren ej hvarföre man skulle itala om öfvergängseller jemkningsförslager. De borde ej nu komma i fräga; men finnes ett fullständigt förslag att sluta sig till, och det är avtagligt, sä ville talaren ej motsätta sig det. Häri förenade sig hr Kalin. Hr Hjerta fåstade mötets uppmärksamhet derpä att man borde serskildt betrakta frågorna, om de olika så kallade öfvergängseller jemkningsförslagen. Hr Uhr tycktes ej äsyfta nägot mindre än att bibehålla riksstånden. I detta afseende bad han att få återkalla i mötets erinran, huru representationsfrågans sanna ställning var. M. H., sade han, lätom oss icke anse den så förtviflad, som beklagligen mängen reformvän, ja hela reformföreningar synas bafva betraktat densamma. Vi stå på en bättre grund, än de flesta torde hafva betänkt. Det kan fordras bemödanden, uppoffringar, ja strider, längvariga, svära opinionsstrider; men Gud vare lofvad! Ständsprincipens oduglighet för vär framtida representationsform, ständsväsendets redan vär! land ådragna olyckor och fortfarande olycksaliga verkningar, nödvändigheten att afskaffa densamma; allt detta är redan erkändt: icke blott af de reformvänner som man smädar för deras ihärdiga bemödanden att på laglig och fredlig väg upplysa de okunnige, upplifva de tröga och obeslutsamma, öfvertyga, eller i fäderneslandets namn söka öfvertala de i ständsfördomarne inbyrde, för att derigenom komma till enighet i svenska folkets vigtigaste välfärdsangelägenhet: icke blott af nägra reformsällskaper, hvarken de som uthällit i sina förklaringar, eller tystnat dermed, eller uppgifvit boppet om nägot bättr.: icke blott af nägra få, js, jag vill till och med säga, icke blott af de största, de talrikaste, de statsbördorna och snart sagdt hela samhällskraften uppehällande foikklasser, — utan af Landets Konung! Hvarföre skulle vi dä läta hoppet fara, på nägon. sann, nägon verklig representationsförändring, deri man ej vidare hade att befara dessa olyckliga splittringar, dessa oförsonliga partistrider, dessa samhällsvidriga intressen, som ständsväsendet länge förorsakat och beklagligen ännu, i trotts af alla nationella bemödanden att upplysa, blidka, förlika, fortfar att framkalla till sitt stöd, emot sävsl folkets, som konungens uttalade opinioner. Hans Mesj:t har redan, i sin proposition till rikets ständer af den 1 Maj 1848, lätit sin regering uttala inför nationen, inför det svenska folket, hvars bjertan klappade af ängslan öfver de oredor, som maktmissbruk af embetsmän och aristokrater af alla slag framkallat i andra länder, men tillika lifvades af förtröstan, att landets konung skulle ätaga sig sitt folks sak, sä att det ej för detta skulle gä lika längt i brytningar, de evigt minnesvärda ord: att ständsrepresentationen ej visat sig mera kunna motsvara tidens kraf och landets behof, samt att nationalreI presentationen bör ombildas, på grund af samfäldta val, utan afseende på ständ eller klasser.. Det är sannt, att regiripgens då afgifna förslag, genom en hop felaktiga detaljer, och lät vara, äfven ej mot löftet svarande principer, icke vann folkets sympatier; men sådant mäste anses vara rådgifvarnes sak — Konungens erkännande af behofvet att ordna representationen, på folkets samfällda val, är gjordt. — Det tillhör hans regering, att på samma gäng motsvara hans löfte till folket och folkets tillförsigt till konungen. I Det hvilande är ej regeringens. Det har här blifvit nämndt säsom ursprunget, ur en grefves hufvud och det såkallade förbättringsprojektet ur en annan grefves. Jag nämner ej gerna namn under politiska diskussioner. Men mä de värde grefvarne och flera med dem, bry sina hufvuden bäst de vilja med försöken att upprätthälla den af allmänna rösten utdömda ständsformen, hvilken endast ännu qvarstär i en bättre upplysnings tid, såsom ett bevis på svenska folkets tälamod och laglydnad; må man göra dylika eller andra försök, att med vanans, fördomarnes och lättjans hjelp mothälla den oundvikliga brytningen af em tidsvidrig och dessutom af all erfarenhet underkänd representationsform ; mä man derigenom ännu en liten tid lyckas att förvilla, söndra och utdraga på tiden; det står. dock fast, att Konung och folk äro ense om nyttan, om nödvändigheten, att få nationalrepresentationen grundad på samfällda val, och då mätte väl vi och alla reformens verkliga vänner, alla vänner af en lugn, fredlig och lycklig, samhällig framtid, vara betriade från att vid sträfvandet för den nya representationens ordnande, göra vidare eftergifter ät ständsväsendet, detta i allt, för säväl det politiska, som det borgerliga lifvet olyckliga ständsväsende., Elof Andersson förklarade, att han säsom ombud för Arvika reformsällskap ej kunde afvika från de grunder, som af förra reformmöten blifvit antagna. Han nade bestämda instruktioner i det afseendet. Ar Hedengren hade inom bestyrelsen vid det tillfälle dä inbjudningen beslutades, varit af den åsigt, att en diskussion om öfre kammarens organisation vore nyttig. Han ville likväl, att oen nedre kammarens icke vidrördes. Han trodde, att det fanns mänga varma reformvänner, som äro af den öfvertygelse, att samfälda val borde antagas för den ena kammaren, blott det bjudes dem, att den öfre finge på annat sätt väljas. Han vore derföre benägen att gä de öfrige reformvännernas önskningar till mötes, ansåg dock att sädant ej borde komma i fräga förr än ett förslag i detta fall vore uppgjordt och erbjödes. Talaren ansåg dertföre att den mening mötet ville uttrycka, mätte framställas i så allmänna ordalag att man icke bunde sig för de nya förhällanden som kuade inträda. Hr Dahlgren instämde häri. Äfven major v. Schante trodde väl att så var, men hade heldst önskat att vidblifva hvad som förut varit beslutadt. Han ville dock gerna gifva efter, i afseende ä kammarbilningen, — nemligen, då verkligen ett antagligt förslag erbjudes, men intill dess borde man vidblifva hvad man en gäng yttrat. RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER. I går eftermiddag äterkom poliskommissarien Thomasson med ävgfartyget Thorsbälla, medförande FET LM SO pas a Ja RA