Aftonbladet – 1 juli 1853, sida 2

Hela denna tafla, så storartad och vidsträckt den än är genom siaa djerfva bergmassor, sina vidsträckta slätter, tvenne städer och orökneliga odlade fläckar och landtgårdar samt hafven, som omkretsa det hela, söder, vester och öster ut, är dock en rysligt enformig och tröttande tafla. Allt ser så tröstlöst, så förtvinande ut, och man tycker sig, då man betraktar sanden och bergen, knappåst kunna fatta, huru det fallit menniskorna in att här bosätta sig, här söka lyckan och sällheten. Man tror sig — rånne med rätta? — få ett begrepp om det öfriga Afrikas naturbeskaffenhet, sådan den skildras, vattentom och ödslig. Och likvisst är det om besittningen af deesa trakter, dem man är färdig att benämna ödemarker, som menniskorna nu i ett par sekler äflats och kämpat! Är det för att med blod öda sandöknarne? Efter återkomsten från Stellenbosch, hvarifrån jeg återbragte rika tillökningar till samlingafne och en vidgad kännedom om denna trakt af jorden, inbjöd mig vår aktade konsul, hr J. Letterstedt, att tillbringa ett par dagar på hans landställe Mariadal, och dezifrån företaga wutvandringar till närliggande trakter. Hvilka angenäma stunder jag genomlefde härstädes, njutande af en äkta svensk gästfribet, gom så här långt från hemlandet kännes dubbelt dyrbar, bör jag icke försöka att säga. De landsmän, som kommit hit, hafva ofta nog varit i tillfälle att förut berätta på hvad sätt hr konsul Letterstedt mottagit dem, och jag har intet att tillägga mera, än att minnet af den godhet, han och hans älskvärda