Aftonbladet – 28 juni 1853, sida 2

dkande invänare, som gäfvo koncerten. En stor och od orkester var af amatörer bildad, studentsängförningen och en sängförening af damer utförde hvar ina partier; i fortepianonumret för 8 instrumenter leltogo stadens unga fruar och flickor. På aftonen afbrände hrr Nyman Stella ä planen nellan kyrkan och Lundagård ett vackert och smskullt fyrverkeri, hvars sista nummerj utgjordes af Tegrg -briljanterade namnehifter. Profeszor Böttiger har i anledning af Teglra-festen författat nedanstående verser: Vären kommit, fågeln qvittrar, skogen löfvats, solen ler, Säng och jubel hvar du lyssnar, ljus och blommor hvart du ser. för de ungas dag i morgon bindes redan krans vid krans, Der är boppets morgonrodnad, här är minnets aftonglans. Säg du ej på Sveas himmel hur de mötas begge två, Tur, när österns rosor bräcka, vesterns ännu öppna stä? lur de ena med sin purpur räcka ät de andra färg, jer ju Sommaren i Norden natten om pä våra berg. Tills det unga hunnit växa, blifver dock det gamla : störst Och, förra hoppets fest vi fire, lät oss fira minnets först! Skönt är broddens gröna löfte, men du träder, tacksamt rörd, Och med skatt af högre känslor, till den mogna gyllne skörd. Ser du der, i skygd af träden, stär i ett förklaradt sken Skalden stödd emot sin harpa, harpan stödd mot runosten. Det är sängaren af Solen, lyss! han sjunger ännu den; De ha begge varit borta, begge äro här igen. Ser du hur han bhjessan blottar, ödmjuk för den höges glans, 1j på den, men kring sin harpa, har han fästat ärans krans. Det är lönen för de toner hennes strängar skänkt en N : verld Omma sora Marias kärlek, flammande som Frithiofs svärd. Starka som en storm från nordan, blida sor ett aftonsus; Dansande 1 lätta vägor på en flod af idel ljus, Luftiga som Vetterns hägring, kraftiga som Wermlands fur, Speglande det svenska hjertat, speglande en svensk natur. Dessa strängar hade tystnat, grafven var som de så stum, Men ur grafven växer lifvet, lifvet söker sig ett rum. Här är rummet der han lefver, han som lefde bland oss förr, Vär och sel, som bryta isar, spränga äfven grafvens : Örr. Vär och sol och flod, som brusar utför fjellen ner med makt, Lunderna i all sia grö-ska, dalarne i all sin prakt, Ax som blommar, bäck som hviskar, källans sorl eh trastens slag, Det är nordens jubelhelsning åt sin sängare i dag. Ty i dag han kommit äter, hög och saon som förr han var, HAN, hvars rykte flög kring hafven, men hvars hjerta här var qvar. Hör var skaldens fordna Tempe, här hans dikters vagga stod, Här föll elden i hans snille, blixten tände här hans mod. Här han glada solhvarf lefvat med sin Pindar, sia Homer, För allt stort, sm bjelten dröramer, för allt skönt, som skalden ser. O, hvar fann sin rika näring mannens forskande begär, O, hvar fann han lifvets lycka, hvar, o hvar, om icke här? Här stär hyddan än, der Axel och der Frithiof dagen säg, Den stär gömd ibland de andra, Rn är ringa, den är 1 Gästen, som der fordom bodde, söker du ej mera der, Qvaf blef honom trånga kammarn, friare han andas här. Se, han stannat der han fordom drömmande ibland oss gick, Grifteln i hans hand är lyftad, vänd mot solen är hans blick. Känner du den fria pannan, som ej täl ens lagerns tväng? Känner du kring munnen löjet, som bereder sig till säng? Se kans lärjungar, hans maka, se hans barn i sluten rund! Deras glädje, deras tårar, hvilken tafla denna stund! Detta tempel, dessa kronor, Helgonbacken, Lundagärd, Hvilken ram af sten och grönska kring den ädles minnesvärd ! Så vi bördat honom äter, rea för länge från oss skild Dock ej oss, men land och rike, tillhör från i dag hans bild. Samla sig kring den de gamle, går en hviskning man från man: Det är lärarn, det är skalden, det är vännen, det är HAN ! Kom, du Nordens mö, med rosor, strö dem, strö dem för hans fot, Han har läst uti ditt bjerta, han har trängt intill dess rot. Hur du älskar, hur du sörjer, hoppas men försaka kan. Offret af en trogen kärlek vet blott Ingeborg och han. Träd, o yngling, fram till vården! Tänk: en dag kom han som du, Obekant för sig och verlden, hit — der bironzen talar nu, Och han skar sig genom lifvet väg med egna senors kraft. Råkna striderna han kämpat! räkna segrarna han haft! Mäktar du ej honom följa på hans bana emot soln, Sitt som han vid arbetsbordet, stig fom han till lärostoln! Ännu segrar stå att vinna, morgondagen lagrar har Och, när dem har skiftat sina, bryt dig dem som äro qvar! Vingar ät hvar flygt mot ljuset, lager än åt harpans drott! : O, han skulle, om han lefvat, nu sin jubelkrans ha fätt. Räck den honom, ty han lefver och han lefver evigt ung. Sveas älskling, diktens stjerna, Nordens störste sängarkung. — I Hallandsposten meddelas följande insända berättelse om ett oerhördt tumult, som nyligen egt rum å exercisplatsen vid Halmstad: Ratalien mid Halmstad. söndagen dd. 19 Jani 1853