Aftonbladet – 27 juni 1853, sida 3

hända, att skolan, i stället att lända till välsignelse, kan rentaf bringa olycka öfver landet. j L Å Den tsfla, jeg här fr , är icke j hjudande för någon att in inom sko K och kanhända för man bäruti söka orsaken, hvarförej: sä få föräldrar — ännu mindre nägra andra — he-!1 L E 1 l l j ; dra skolan med besök — ej ens vid examenstillfällen, dä hon likväl är så putsad och fejad, som hon möjligtvis kan blifva, och, i fall det är på sommaren, till och med utsmyckad med löf och blommor. Men om man än ogerna träder in i skolan, så mä man ätminstone gå så längt som att taga skolans. utsida i ögnasigte. Mä man ett ögonblick följa mig, för att se huru skolhusen stundom äro belägna och huru de i det yttre framställa sig för äskädaren. Låtom oss t. ex. en afton gå upp på slottsbacken. Med aftonsolens belysniog har man der en herrnig utsigt öfver Gustaf den 3:djes staty, strömmen, deåt nya natiohalmuseum, Skeppsholmen, Surbrunnsviken, Djurgården. Det är allt saker, som man icke kan se utan att känna sinnet lifvadt, gladt, stolt. Placerar man sig pä rätta stället, sä får man en förtjusande avblick af den vackra vestra slottsfasaden. Med ce känslor, som här ovilkorligen ivgifvas af natur och koost, lätom oss gå nägra steg tili höger, närmare ät Stortorget. Der, midtemot börskältaren, öppnar sig en träng gata, kallad Trädgärdsgstan — förmodligen af samma skäl, som lucus anon lucendo,, emedan densamma verkligen företer en så bjert motsats, man gerna kan tänka sig, at allt hvad tråd och trädgård heter. Gatan hör till det slaget, som man kallar ätervänlsgator, och är 5!V, alnar bred vid mynniogen, något smalnande inät, samt pä begge sidor omgitven af höga hus. Vid dess slut tillstöter i rät vinkel en annan återvändsgata, som kommer ifrän Köpmangatan och, med lika stort skäl som den föregående, åtnjuter benämningen Trädgärdstvärgatan. Denna är 3!V, alnar bred och äfvenledes omgifven af höga husrader. Trakten är, enligt hvad jag erfriti poliskammaren, bekant för mer än ett hus af däligts rykte. Om man ej afskräckes af de förhällanden, som bär nämnts, så mä man ett ögonblick följa mig för att betrakta en offentlig inrättning, som är belägen belt nära det ställe, der de bäda ofvanförmälta gatorna räka hvarandra. Hvad slags inrättning kap det vara? Männe ett fängelse? — Vi skola straxt se. Vi bogsera oss fram på den tränga gatan, der er enda mötande åstadkommer trängsel; vi döfva, sä vidt möjligt är, vära sinnen; vi komma slutligen till porten; vi inträda. Det första föremäl, som der möter vära blickar, är på högra sidan — latriner, på den venstra — äfvenväl latriner af den smutsigaste beskaffenhet. Lätom oss skynda förbi — ifall vi ej rygga tilibaka — för att uppträda i Nikolai församlings apologistskola! Ty det är här — pä en plats, dit vandraren skyr att gä; det är här — i den smutsigaste och ohyggligaste omgifning; det är här — midt i en atmosfer af bordeller; det är hit, säger jag, som Storkyrkoförsamlingens ungdom inbjudes att förvärfva hvad man är van att kalla medbo:gerlig bildninga. Jag skulle likväl kanske göra Trädgårdsgatan orätt, om jag på dess bekostnad ville uppresa en ärestod ät Skärgärdsgatan, der Storkyrkoförsamlingens folkskola är belägen. Ej heller skall jag särdeles prisa Clara församlings folkskola, belägen som hon är vid ändan af Mäster Samuels gränd, helt nära stranden af denna ohelsosamma och stinkande s. k. sjö, som har att emottaga all orenlighet frän hela Norrmalm, — belägen på en mark, sä sank, att gatan utanföre ej ens kunnat ordentligt stenläggas, och att rännstenarne mäst infattas mellan bräder — som följaktligen under böst och vär icke kan vara annat än en smutspöl ). — Men lemnom all denna förfärande otrefnad ; och innan vi gå vidare, mä man, om sä behagas, i de parker och rymliga gärdar, som omge sjukhusen och kasernerna, ett ögonblick hemta sig frän det äckel man erfarit vid skolägenheternas äsyn. Jag kan här icke underläta att omnämna ett förhällande, som alltför ofta framträder på skolans omräde. Det ser ut säsom skulle man tänka, att, i fräga om skolans materiella anordningar, ingenting kan vara för dåligt. Så i det yttre; så i det inre. I sistnämnde hänseende hvilar detta till en del på ett missförständ. Man menar, att skolans tillhörigheter ändock äro till spillo gifna ät det upgdomliga okynnet och att det icke lönar mödan att göra nägra bättre anordningar. Jag erinrar mig härvid detsvarjag engäng fick under besöket på en fabrik i England. Jag uttryckte min tillfredsställelse ötver den verkligen utomordentliga snygghet och puts, som der ia togs, men anmärkte att denna i ätskilliga stycken nog mycket närmade sig till lyx, och attt. ex. särskildt, hvad nägra machindelar betraffade, desamma kunde vara lika bra, om de ej vore alldeles sä finpolerade 0. 8. v. Ser ni — svarade min ciceron, i det han med en ham mare hötte ät den machin, vidhvilken vi stodo — ingen gör på detta sätt med en sädan der machin., Detta innehäller hela hemligheten. Det fordras en dälig karakter — sädan man icke annat än högst sällan finner hos ungdomen — för att skada eller förstöra en vacker möbel eller ett vackert husgeräd o. s. v. Men när dessa saker karakteriseras af en total fränvaro af allt, som kan på nägot sätt fördelaktigt imponera på sinnet, då känner, snart sagdt, hvar och en sig frestad ait vandalisera. Så är det, att omälade, ran-ls kiga bänkar söndertöljas; sä är det, att ri kiga och rinnönde lampor putsas på ett sätt att de ännu mer röka och rinna; så är det, att smutsiga golf och sotiga väggar ännu mer nedsmutsas och pedsotas, 0.s. v. Hvars och ens sjelfaktniog käcner sig förnärmad af sädana omgifningar, och ban hämnas genom att angripa dessa samma omgifningar; i saknad af :llt, som kan skänka trefnad och tillfredsställelse för sinnet, finner ban ett slags nöje uti sjelfva förstörelsen. Jag bar vidrört en af de allrafioaste strängarne i hela skolorganisatiopen, och derifrän man beklagligtvis hör kanhända de sväraste missljuden: — det är nemli gen i fröga om den aktning och kärlek som skolan alltid borde äga, men hvaraf hon, tyvärr, så sällan är i ätojutande. Och med hvad kärlek och aktning vill man att skolan skall anses af lärjungar, lärare, alla andra, om hon är belägen på en plats så motbjudande, ati man skyr att gä dit? om hon har ett utseende, sädant som t. ex. vis a klasser af Clara och Maria lärdomsskolor, de der hafva mera tycke af gammaldags gemensamhetstängelser, än af skolrom? om man i benne inträder utan mera ceremoni än i ettutbus? o.s.v. — Man kan invända, att skolan bör söka imponera genom andra saker än de materiela anordningarna, — och sä bör hon i sanning; men det mäste dock ihögkommas, att menniskan i allmänhet icke är nog mycket idealist, för att alldeles vara likgiltig för dessa anordningar. Och jag mä tilllägga, att det endast är alltför beklagligt, om nägon är nog mycket idealist, för att kunna trifvas på en dyoghög. Det är en fröjd att se ett skolbus sådant som det nya i Jacobs församling, der det kan märkas, att man velat ästadkomma någosting vördnadsbjudande. Likväl har detta skolbus — i mina ögor — ett väsentligt fel, — ett fel, som för öfrigt icke är alldeles ovanligt i åfseende på publika byggnader i värt land. När jag kommer till en publik inrättning och finner, vid den första blick jag utifrån kastar på byggnaden, ettll tjog fönster eller mer dekorerade med gardiner ochl: blomsterkrukor — till tecken att derinnanföre äroll tjenstemännens boställsrum; men endast sex ellerli sju utan sädana prydnader — till tecken att derinnan-1 f i — er Ub NN CND HDHONtObedjpjttTIDO(1ttMtxrnmMm tmnnmn-—HKH mm MM IT I UM PRESTON SRS före den publika ibrättningen är belägen, sä säger ) Man lärer nu vara betänkt på att flytta Clara folkskola ifrän denna st ytterligt otjenliga plats, der hon varit belägen alltsedan 1847. Å