Aftonbladet – 27 juni 1853, sida 3

kön tanka, så mängen herrlig föreställning — och i dess närhet falier masken bort och der umpna prosaiska hvardagligbeten står naken, kanske afskräckande tvar. Det poetiska ilifet flyr bort,: då vi försöka gripa fatt deri. uycklig den, som kan nöja sig med dröm: narne och förhopphingarne! Så var det här. Jag minnes ännu från mir varndom, -när jag första gången läste om Paul och Virginie — ty jag har sedan ofta läst om let samma (och hvem har ej det?) — huru jag slukade dessa glödande skildringar om palmernas kronor, vattenfallens silfverperior, bergens mörka skuggor och hafvets rytande oränningar, huru jag längtade att en gång komma lit; och åter huru jag var lycklig, när Paul ick älska Virginie, gret när det gick dem emot, och beklagade när döden ryckte dem från hvarandra. Ack! Nu stod jag här, och ag igenkände ingen af de fordna känslorna; ;y rundt omkring mig bar allt prägeln af glömska, förfall, uselbet, och i mina öron hviskade man prosaiskt: Berättelsen om Paul och Virginie är en dikt; de hafva aldrig funnits till! Trädgården, huset, planteringarne, grafvarne — allt egdes fordom af en at de rikaste fa. niljer i Port Louis. Då var allt i flor; paatset ståtligt, träden ansade, blommorna skötta, ninnet vårdadt. Men det kom i händerna på n förstörare af sitt eget och andras, och nu igger allt i lägervall. Blommorna vissna, träden ruttna, häckarne förviidas, Pauls och Virginies grafvar stå lutade till fall och skola snar ;j mera vara till, ej ens de. Och der de poetiska, men sorgliga minnet af de stackari barnen ännu vill fylla ögat med tårar, dei döfvas öronen af gnisslet från ett nära intil liggande ångbränneris (eller arrakfabriks) machiner, och der svida luktorganerna nu a dunsterna från spriten. Om någon grund alls skall finnas för der ryktbara berättelsen, så lärer det helt enkel vara den, att ett fruntimmer, tillhörande er