Aftonbladet – 27 juni 1853, sida 3

kallas, har Bernardim de S:t Pierre med mästarepensel målat allt detsköna och ljufva naturen i sin stora praktfallhet här utvecklar; mer än kanske något annat från historiens eller industriens område, har hans lilla bok bidragit att göra den lilla ön känd och ryktbar, och derföre lärer ingen främling underlåta att med en viss fikenhet uppsöka den punkt, som lifligast erinrar om allt hvad man erfarit, då man första gången läste skildringen om dessa tvenne barns rena och naiva kärlek och deras olyckliga öde, ej olikt de blommor, som dö på deras graf. i Ett stycke ifrån Pampelmous kyrka, men lagom nära, för att ännu förnimma de milda ljuden af den till bön manande klockan, ligger en liten landtgård. Man inträder på en öppen gräsplats mellan 2:ne aller, i midten af hvilken befinner sig en liten trädgård, der kryprosor slingra vig utefter marken. Man inträder sålunda på denna det älskliga minhets förgård, omgifven af mycket, som är egnadt att ingifva angenäma intryck. Men gnart kommer en liten gosse och förstör på gätt och vis illusionerna, i det Ban erbjuder dig att visa främlingarne den romäntiskt klasfiska punkten, men med förbehåll att man erlägger sex pence för titten. Nederst ligger det låga enkla buset, och der bakom en i nidten fylld darcm, hvars sidor betäckas af täta träd och buskhäckar: Afspeglade i-detta lugna vatten, beskuggade af det heliga fikonträdets glänsande blad, stå här på hvar sin gida om dammen, tvenne grafvårdar af.svartmålade i fyrkant nedslagna spjälor, och inom dessa ett slags hvitt altare. På Pauls graf krönes detta altare ännu äf er stenurna; men på Virginies har urnan fallit ned och för. svunnit. ! Huru ofta händer det oss icke i lifvet, at våra förhoppningar felslå! Vi färdas lång: afstånd, för att komma till något, hvarvic vi föstat så månget eldigt begär, så månge