Aftonbladet – 25 juni 1853, sida 3

drig så praktiskt duglig och ordentlig, nästan säsom Jen vansinnig menniska. Teol. stud. Lundberg. Sammankomster för att läsa och betrakta Guds ord äro icke blott lofliga och beIhöfliga; utan nödvändiga: 1) Efter skriftens utsago och exempel. Det heter: ransaker skrifterna.; genom det nu af lag och opinion uttalade förbudet mot bibelordets fria läsning och bstraktande, utbreder sig så lätt den tanken, att den heliga skrift icke täl vid att granskas. Först dä ordet fritt får betraktas, kan man allvarligt motarbeta den tanken, att skriften är ett menniskorerk, som icke kan uthärda en granskning. 2) För att husandakten skall komma till stånd. Den utur konventikelplakatet uppkomna opinionen har äfven i detta fall verkat dödande och förlamande. Hrar jag har ett tjell, der skall Gud ha ett altare säger en engelsk författare. Så är det icke hos oss. Det är ytterst få hus, der den husliga andakten är nägonting annat än en torr formalism, ett slentrianmessigt upprabblande af några böneformler; oeh en sådan husandakt utan andakt och uppbyggelse är sämre än ingenting; den verkar mera qväfvande än väckande på det religiösa lifvet. 3) För att en nationalkyrka, ej blott till namnet, utan i verkligheten skall komma till ständ. För att bringa lif och sammanbällning uti vår kyrka, berde teologiska fakulteten utse tjenlige män, som beordrades att resa omkring öfverallt der ett lifligare begär att få höra Guds ord förspörjes. Behofvet finnes och billigheten fordrar, att det tillfredsställes. De ordinarie församlingslärarne medgitva sjelfva mångenstädes, att deras verksamhet icke kan bli tillräcklig. Men ingenting skulle härvid tillgå hemligt; det hela skulle ej få utseende af en orden eller det ringaste sken af jesuitism; alla bref och förhandlingar skulle vara öppna och tillgängliga för allmänheten. Rådman Henschen förklarade, i anledning af D:r Bergmans sista anförande, att han af erfarenhet visste, att mänga finnas, som icke önska konventikelplakatets upphäfvande förr än man kan erhålla den mest fullständiga religionsfrihet. Det är nemligen rationalister ech materialister, som tänka: om ä ena sidan tvånget borttages, så att ordet fritt fär verka, men vi å den andra sidan ej få rätt att öp pet oeh oförbehällsamt uppträda emet evangelium, sä har ju detta ett öfrertag. Häri ha de rätt oeh deras anspråk äro ganska billiga. Ur praktisk synpunkt vore det önskligt, om rationalisterna ville samverka till uppnäende af den första graden afreligiös frihet; de kunna vara förvissade, att vännerna at kristlig frihet ej skola hvila, förr än de en gäng fått densamma till tullo erkänd. De kristne kunna nemligen ieke älska nägot tväng, som framkallar skrymteri och de värdera en uppriktig rationalist långt mera än en skrymtande ramnkristen ; de önska ordst ä ömse sidor fritt, då det klarligen kan visa sig hvem som är starkast. .Talaren anförde nägra ytterligare skäl för konventikelförbudets obehöflighet : 1) Voro det egentligen riktadt mot de Spenerska, sedermera mot de Dippelska rörelserna; dessa ha för längesedan upphört, så att endast teologerna känna till dem; men när grunden upphört, bör äfven lagen, som deraf framkallats, upphöra. 2) Vid den tiden, då kenventikelplakatet utfärdades, var bäde taloch tryekfriheten myeket inskränkt. Nu dä man fatt talirihet i verldsliga ämnen och fullständig tryekfrihet äfven i religiösa, är det ingen orsak att hälla på detta ensidigt stående förbud. 3) Plakatet gär ut på att monopolisera ordet hos prestkasten. Nu då alla andra monopolier upphört, bör äfven detta försvinna. — Bland de beskyllningar man gör mot konventiklarne är äfven att de skulle draga folk ifrän det jordiska kallet; det kan ock ofta till en början vara fallet; men detta uppväges snart i ekonomiskt hänseende genom besparad tid från dansar och nöjen, nykterhet, ordentlighet och derigerom ästadkommen besparisg af penningar. Man beskyller dem äfven att alstra förakt för presterna. FHögaktning mäste skänkas godvilligt och kan icke päbjudas genom lag. De egentliga lasarne håna ej heller presterna; snarare synes en del at dem nästam hysa ett alltför papistiskt begrepp om presterskapets vigt och betydelse. Pastor Akerlund. Att kenventikelplakatet och afslutade symboliska böcker finnas bevisa bäst att det de jure är förbjudet i värt land att betrakta Guds ord. Hr Johansson meddelade en framställning om förhållandena i sin hemort, Westergöthland. Läseriet är der gammalt, ty i hans ungdom funnos der redan enskilda sammankomster för läsning af uppbyggelserika skrifter, utan att man dock kände till namnet konventiklar eller någonsin hört omtalas konventikelplakatet. Detta läseri uppstod helt naturligt öfverallt der presterna voro däliga. Man samlades för att söka tröst och uppbyggelse tillsammans; ingen hindrade dem dä, och sådant lärer man väl aldrig genom nägot lagbud, äfven med de gröfsta straffbestämmelser, kunna hindra, så länge någon kristendom finnes qvar i landet. Så var förhällandet 1816. Vid ett besök, som talaren (nu Stockholmsbo) nyligen gjort i hemorten, fann han, att läseriet fått eu större utbredning, utan att dock ha urartat till något skadligt svärmeri; det hade verkat förmänvligt i sedligt och ekonomiskt hänseende; mänga bränvinspannor hade afstannat oeh många lönkrogar upphört; i sin hemsocken säg han folket ganska allmänt, i stället för de lekstugor med ofta oanständiga nöjen som förr på söndagarne besöktes, håila sammankomster der man reade sig med läsning af Guds ord, ett nöje som väl borde anses lika anständigt och lofligt som lekstugorna. Hag. Borin menade, att den allmänna bitterheten mot läsare och konventiklar väl mätte ha nägon rimlig grund och trodde, att denna till en del vore att söka uti någon missriktning hos dem man i allmänhet kallar läsare. En af dessa missriktningar vore den, att en del läsare trodde sig bli saliga genom sjelfva läsningen, De torde dernäst alltför ensidigt framhålla rättfärdiggörelsen genom tron och ofta förbise vigten af ett kärleksfullt lif bland medmenniskor; man har derföre ofta sett de andaktfullaste läsare öfverlemna sig ät hvarjehanda laster; sådana äro visserligen falska skrymtare ; men det är naturligt att allmänna opinionen fäster sig vid hvarje sädan företeelse. Baron Cederström besvarade frågan om konventiklars loflighet med ja, emedan kenventikelplakatet, så väl som, alla andra, religionsfriheten inskränkande lagar äro upphäfda genom regeringsformens 16 46; alldenstund alla speciella lagar och stadganden mäste vika för ett grundlagsbud. Detta kan ej neg ofta upprepas; grundlagens ord äro i sig sjelfva fullkomigt tydliga och förtydligas ännu mera genom förhandlingarne om denna hos ständerna oeh i konstitutionsutskottet. Denna äsigt har äfven omsider at svenska domstolar blifvit gillad, ehuru i mycket tvifvelsktiga termer, för att icke med ens utsåga, att domare förut dömt orätt. Talaren redogjorde derefter för det s. k. katolikmälet, i hvilket högsta domstolen genom utslag af den 15 Mars detta år stadfästat hofrättens dom och sålunda frikännt pastor Bernhard och fröken v. Bogen. Dessas gjorda invändning att då religionsfriheten numera endast vore inskränkt af vilkoret att icke störa samhällets lugn och allmän förargelse ästadkomma, då denna fräga således rörde samhällets rätt och icke Baijur enskildt, men denne saknade laglig behörighet att föra andras talan, hans besvär icke måtte till pröfning upptagas, ogillades af högsta domstolen på ett undvikande sätt, för det Baijur i egenskap at angifvare i mälet hos hofrätten fört talan. Hela denna dom utsäger på intet vis, att man enligt lag haft rätt att åtala dem, RESPEKT EAA on