Aftonbladet – 25 juni 1853, sida 3

siska och den polynesiska stammen antyder en märkbar likhet. Invånarne der äro visserligen ytterst vilda menniskoätare, i sitt yttre mera mörka än Taheitis invånare; men de hafva dock lagar, bilda smärre samhällen och äro Oceaniens konstfärdigaste nation, utmärkt för sin sjöfart ech sitt vackra bildrika språk. Dessa företräden hafva de dock tvifvelsutan förvärfvat af sina närmaste grannar, Tongamännen (d. ä. öster ifrån); ty man ser, att ju längre man framskrider mot vester, der sambandet med polynesierna förblifvit mindre, desto renare framträder den äkta melanesiska typen, såsom hos Nya Hebridernas och Nya Guineas befolkning. De som bo i Nya Holland och på Van Diemens land äro de allramiserablaste, fattige, lättjefulle, i själsförmögenheter knappast höjde öfver kängurudjuret, som bebor deras skogar, födande sig af rötter och ormar, utan kunskap ens att uppbygga andra bostäder än ömkliga skjul af tillfälligtvis afsliten trädbark, alltid irrande i busksnåren och sinsemellan fiendtlige till ytterlig grymhet. Nu för tiden är det i sanning en stor svåighet, för att ej säga en oöfvervinnelig omöjighet, att i hvarje förevarande fall bestämma, ill hvilken af dessa folkflockar en viss ös population hörer. Öfvergångarne mellan dessa lockar äro, såsom jag redan antydt, särdeles stora — ej allemast mellan malajer och polyresier, utan äfven mellan dessa sednare och Melanesien, ja ännu större mellan dessa och mikronesier; — blandningen af de skiljda racerna är allestädes så gtor, att man deraf alldeles förvillag, då man söker hänföra en viss individ till sin urtyp. Det är häraf som alla de hos olika författare olika framställda åsigerna om öarnes racer härflyta, och med hvarje dag blir svårigheten större att reda den inrasslade härfvan. En ännu större svårighet framställer sig, vär man skall försöka besvara en fråga, som rid behandlingen af detta ämne så naturligt ch sjelfmant erbjuder sig: hvarifrån fick Ocemnien sin befolkning, huru spridde sig menni