Aftonbladet – 25 juni 1853, sida 3

fund att i kärlek och telerans sluta sig samman ttt strid; men den striden borde, i hvad som rörer der kyrkliga, föras med Kristi kyrkas vapen; det finnes: icke det ringaste berättigande till att kämpa met ktoteismen med katolska eller rättare sagdt okristligx vapen, med tväng och intolerans. Ser man närmare til , så är denna makt icke heller så farlig; den stödjer sig fen rektionär uppbrusninpg och försvinner med den2a; de: säkerhet, hvarmed päfliga stolen synes bandla, toråa icke vara nägot annat än en mask, woder hvilke förtvifian döljes. Man har i historien exempel p: utlefvade stater, som söka att ännu ett ögonbliek uppehälla sitt lif medelst eröfringskrig. Katolieismen bs: sin värsta fiende inom sig sjelf; det har ieke varit möjlig att konseqvent handhbafva inqvisitionen och hindra upr lysningen samt den fria forskningen; den evangelisk. riktningen inom sjelfva katolicismen underminera.densamma i grund, ty hvad blir papismen om Gud ord blir läst oeh begripet af folket? För Sverigkan den aldrig medföra nägra faror; det nordisk . sinnet tilltalas icke af katolieismen, och om denna ä: undergräfd i sitt egentliga hemland, huru skall de:: då kunna vinna insteg der, hvarest den är föremöl för så mycken afsky och fanatism som här. Stater: bör naturligtvis kunna taga sina försigtighetsmätt me; Jesuiterna för deras politiska syftermäl, mot munkvösendet säsom stridande mot allmänna sedligheten, oc tillse att förhållandet till kyrkans öfverhuftud cj tr: ler hindrande i vägen för uppfyllande af plivterenot staten; men längre bör den ej kunna gä. Vi fordra och arbeta för religionsfriheten såsom en kris: lig sanniog; upprätthälla vi nu ieke derna pri så förlorar vär stämma sin goda klang: vi icke längre säsom protestanter i den kristliga fribekens och kärlekens namn, utan blott, säsom mean sag: om katolikerna, för ensidiga syttemil. Besvarade frågan med nej. Kyrkoherden Ekdahl instämmer i myeket med mag. Sohlman, men skiljer sig frän honom i konklusioner. Falaren ööskade, att det vere möjligt att utsträck. friheten så längt som möjligt, men man borde vi :emna2 sjelfuppehällelsen ur sigte. Sverige bar från Johan den 3:djes tid erfarenhet af katolicismen. Or aRD Nu genast uppsläppte damluckorna vet man icke, avilken reaktion här derutaf skulle kunna blifva föl:den. I Toskana ha katolikerna ej betett sig sä särdeles väl mot protestantismen och man vet icke hvact de kunde göra ät oss, om vi protestantsr, vore mi: ooritet här i landet. Baron Cederström uttryckte sin förväniog deröfver, att ett sädant undantag som detta kunnat bii ifrågasatt, att dä man uppställer religionsfrihet säsom sin lösen, man ifrän denna frihet vill utesluta den religion, sem bar det största antal bekännare i Europa. Talare:. ansäg det ur den kristliga kärlekens synpunkt lika orätt, om en protestant förkättrade katolikerna, som om katolikerna förkättrade protestanterna och ansig jemförelsen med Toscana för oss föga hedrand . Kyrkoherden Hammar instämde med mag. Soblman och baron Cederström och ansåg oss ej böra uppoftra det bestämda mätt af religionsfribet, som vi ega uu grundlagen. 2 Rådinan Henschen gjorde uppmärksam derpå att man likafullt kunde upprätthälla principen, ehuru man inskränkte sina fordringar för ögonblieket. Redan ar agandet af den norska dissenterlagen säsom program rore ju i sjelfva verket ett afvikande från principen i dess helhet. Muegister Sohlman förnekade det norska dissenterlagen, hos oss antagen, ej skulle, då judarne förutha religionsfrihet och hinduer och kalmucker icke komma ifråga, gifva religionsfrihet ät alla faktiskt ifrågakommande kyrkosamfund. Lektor Elfving uppträdde emot den föreslagna isskränkningen, öfver hvilken han förundrade sig, d den stode i full strid med den första ötverläggnings-punkten och det resultat, till hvilket man der kom nit; likasä d:r Bergman, som instämde med mag. Sohlman, stud. Rudin, som försvarade den oinskränkta teligionsfriheten, och pacter Akerlund, som förenade six med lektor Elfring. — Stud. Lundberg deremot yttrade enahanda äsigter som rådman Hensehen. Ordföranden helsade deltagarne i mötet med eit afskedstal och mötet upplöstes, säsom det begynnt, med bön oeh säng. —por